It only gets better, every time I see this one!
It leaves such a good feeling in me...I really love it and Maryl Streep too!
onsdag 31 mars 2010
Mamma mia - The movie
Efter många om...
Flickan på bilden tillhör familjen :) Mina underbara brorsdotter Leonida. Just in case, så du inte undrar!
Efter många om ringde de från Jysik och sade att stolarna och bordet til matsalen har kommit. Så jag och pappa for iväg och lastade dem i jeepen och sedan åkte vi hem med dem. En skräckfylld färd :)
O så är påskriset färdigt. Nu är det påsk och efter påsk kommer våren!
Igår kändes det väldigt vårigt i luften, solen sken och det duvorna kuttrade, men idag har det blåst och varit grått och tråkigt. Jag antar att Ronja får hålla tillbaka vårskriket ett tag till...hrm...
Inget nytt som händer, inget nytt som sker. Jag har lagt ner mina planer om ...khmr...
Mumma imorgon?
See ya!!!
Meyer!
http://www.bokhora.se/blog/bokaktuellt/2010/03/nytt-fran-stephenie-meyer-i-juni/
Längtar till 5:e juni nu då :))))))) Roligt så här på morgon!
Tjooohhhooooo!
Längtar till 5:e juni nu då :))))))) Roligt så här på morgon!
Tjooohhhooooo!
måndag 29 mars 2010
Måndag
Hur jag läser böcker och var jag läser dem?
Det här är något jag har tänkt mycket på den senaste tiden. Jag läser inte bokens baksida när jag köper boken, jag läser sällan en bok som jag inte har hört talas om i ett eller annat sammanhang. Kanske har jag läst en recension eller hört något roligt/intressant om författaren. Innan jag bestämmer mig för att köpa/låna/läsa boken gör alltid samma sak. Jag bläddrar till sista sidan av boken och läser den sista meningen. Om den fångar mig eller gör mig nyfiken fortsätter jag vidare. Jag tittar på bokens framsida och försöker se en koppling mellan bokens sista mening och framsidan. Bilden måste också överensstämma med titeln annars kan jag inte köpa boken. Titeln och bilden måste visa mig samma sak, vad boken handlar om för jag tror att om ord säger mycket så säger en bra bild mer ändå. Den (bilden) väcker mitt intresse! Jag läser baksidan av boken när jag har läst ut boken för att se om baksidan och innehållet stämmer bra överens med varandra. Anledningen till att jag inte läser baksidan först är att jag skapar mig en bild av boken innan jag har börjat läsa den och den är inte alltid vad jag inbillat mig. Den sista meningen i boken ger mig ingenting, men ändå rätt mycket. Hur gör du när du läser böcker?
Jag läser en bra bok var som helst, mest i min slitna, blåa soffa i mitt sovrum, men är det en bra bok följer den mig överallt. Under tiden jag lagar mat, kokar kaffe, i TV-soffan, på bussen när jag åker till och från jobbet, ner till lektionssalen och till och med på toaletten. En bra bok läser jag också i sängen, till sömnen sliter mig från den. Ibland läser jag under den korta promenaden till och från jobbet när jag ska ta bussen hem. Många stannar då och tycker att jag är konstig, men det tycker inte jag. Jag njuter ju bara av en bra bok… eller är jag en fara för övriga i trafiken?
Askungar av Kristina Ohlsson
Boken ”Askungar” börjar på en tågresa. En liten flicka, Lillian, blir kidnappad och sedan försöker poliserna Alex, Peder och Fredrika få tag på flickans far. De tror nämligen att det är hennes far är den skyldige till bortrövningen av flickan. Samtidigt får man träffa fler kvinnor och barn som far illa eller blir bortrövade.
Jag blev mest intresserad av Fredrika, den kvinnliga polisen, som till en början är stel och vantrivs med sitt arbete. Hon vill helt enkelt bli något annat än det hon är, men sedan växer hon som person och polis. Från att ha tyckt illa om henne kom jag att tycka om henne.
Jag tyckte om boken, för att den var så spännande. Jag vände blad efter blad med en klump i magen och stundtals mådde jag illa av alla välbeskrivna detaljer som Ohlsson har med: Jag såg personerna, miljön och händelserna klart och tydligt framför mig. Även om det var en otäck bok kunde jag inte släppa den till jag hade läst ut den. Läs den, om du är mamma och kvinna, men även om du är man som vårdar om kvinnan. Du kommer att bli illa berörd, men älska varje stavelse i boken. Ohlsson har gjort ett mycket bra arbete! Inte läst en sådan spännande bok sedan "Hypnotisören" av Kepler som jag läste under julen. Ändå skiljer de sig, även om de är spänningsromaner båda två.
lördag 27 mars 2010
Städ, skriv och lugn och ro
Första lediga dagen inleddes med städ av hela huset. Hade planerat att gå på påskparad i stan, men regnet ville aldrig ge sig så jag stannade inne och städade, plockade och ställde i ordning. Halvtio började och rätt var det var blev klockan halvtre och jag var trött, men nöjd. Allt var rent och luktade så gott. Jag traskade iväg till duschen och därefter upp för att göra mig iordning trodde jag, men nej då, jag somnade i min soffa och sov så gott i tjugo minuter. Sedan gick jag upp och umgicks med syster yster som hade kommit medan Törnrosa (hrrrmm...jag) låg och sov. Efter att hon gått gick jag upp igen och jag fortsatte skriva, skrev i två timmar, läste och korrigerade. Har bestämt mig för att den ska heta "Vigselringen". Ikväll gick det rätt segt att skriva, fick ihop tre sidor bara...och nu har jag gett upp för ikväll. Har i alla fall fått en kommentar på www.sockerdricka.nu om min inledningen på min bok : "Det verkar lovande! :) Lägger du upp fortsättningen?" Så jag lade upp fortästtningen igår eftermiddag, men jag har inte fått några kommentarer ännu. Kanske för långt att läsa på datorn? Inte vet jag...jag tycker hur som helst att det är kul att skriva :)
Trodde att jag skulle ut och åka imorgon, men det får nog bli en lugn söndag på hemmaplan... hoppas att regnet ger sig, då kan jag gå ut och gå för att samla inspiration till mitt skrivprojekt för nu befinner jag mig i Mariestad i handlingen :)
Min vackra hemstad. Jag har inte tagit bilden, hämtat den på www.mariestad.com/kyrkvyer
Ska spela lite Island Paradise på http://www.facebook.com/ innan jag går och lägger mig med "Askungar".
As we speak pratar jag med min bror nere i Kosova och han rekomenderar "The Lost Symbol" av Dan Brown. Har läst alla hans böcker och gillar "Änglar och Demoner" bäst. Min bror säger att den är välskriven och mycket detaljerad, han tror att jag kommer att gilla den. På http://www.bokhora.se/ har den inte fått bra kritik. Helena som har kommenterat boken i oktober, när den kom och hon skriver att den är "ospännande". Därför köpte jag inte boken då. Det var roligt att höra min bror, artitekten och managern säga något positivt om den. Jag vill gärna veta mer innan jag köper boken... Har du läst "The Lost Symbol" eller "Den förlorade symbolen" som den heter på svenska? Vad tyckte du och varför? Skriv gärna och berätta!
Glöm inte att flytta fram klockan inatt. Nu är det verkligen vår :-)
Trodde att jag skulle ut och åka imorgon, men det får nog bli en lugn söndag på hemmaplan... hoppas att regnet ger sig, då kan jag gå ut och gå för att samla inspiration till mitt skrivprojekt för nu befinner jag mig i Mariestad i handlingen :)
Min vackra hemstad. Jag har inte tagit bilden, hämtat den på www.mariestad.com/kyrkvyer
Ska spela lite Island Paradise på http://www.facebook.com/ innan jag går och lägger mig med "Askungar".
As we speak pratar jag med min bror nere i Kosova och han rekomenderar "The Lost Symbol" av Dan Brown. Har läst alla hans böcker och gillar "Änglar och Demoner" bäst. Min bror säger att den är välskriven och mycket detaljerad, han tror att jag kommer att gilla den. På http://www.bokhora.se/ har den inte fått bra kritik. Helena som har kommenterat boken i oktober, när den kom och hon skriver att den är "ospännande". Därför köpte jag inte boken då. Det var roligt att höra min bror, artitekten och managern säga något positivt om den. Jag vill gärna veta mer innan jag köper boken... Har du läst "The Lost Symbol" eller "Den förlorade symbolen" som den heter på svenska? Vad tyckte du och varför? Skriv gärna och berätta!
Glöm inte att flytta fram klockan inatt. Nu är det verkligen vår :-)
fredag 26 mars 2010
New from the closet
Klänning från Victoria Beckham
Klänning
Skjorta från Rut mfl.
Jeans Miss Sixty
Klänning Rut mfl.
Ledigt, nya böcker och kläder
Nu är det påsksemester i tio dagar :)
Idag kom det en kasse med kläder till mig: Victoria Beckham-klänning, Miss Sixty-jeans, Rut mfl.- skjorta och klänning och en klänning från ett okänt märke. I loved it! Underbara Fatemeh! Sedan gick jag till sta´n och skulle köpa böcker "Mangon som sprängdes" och "Kniven i hjärtat", men den förstnämnda boken fanns inte och den andra var så dyr så jag åkte hem (med mig hade jag New Moon till Alba och Askungar av Kristina Ohlsson till mig själv). Nu väntar jag på de nya böckerna som dimper ner i veckan som kommer. Så jag ska läsa, skriva och umgås med mina godingar under min ledihet (lite jobb har jag tagit med mig hem med faktiskt). Har letat efter kommentarer om böckerna på http://www.bokhora.se/, men inte hittat något. Kan det vara så att de böckerna inte har blivit läsa ännu av tjejerna? Mycket märkligt...! Jo om "Mangon som sprängdes" har Johanna skrivit att hon köpt den och att den verkar lovande. Den 14 mars skrev hon detta, inget mer. Jag ser framemot mina nya böcker hur som helst!
Helgen är planerad: Påskparad imorgon och lite shopping.
Jag ser fram emot denna ledighet, jag behöver hämta nya krafter så att jag orkar fram till sommaren sen. Känner mig så trött, men ikväll har jag faktiskt massor med god energi...undrar varför? *leeeer*
Nu ska jag umgås med mina två änglar som har fredagsmys hos mig <3 <3 <3
Idag kom det en kasse med kläder till mig: Victoria Beckham-klänning, Miss Sixty-jeans, Rut mfl.- skjorta och klänning och en klänning från ett okänt märke. I loved it! Underbara Fatemeh! Sedan gick jag till sta´n och skulle köpa böcker "Mangon som sprängdes" och "Kniven i hjärtat", men den förstnämnda boken fanns inte och den andra var så dyr så jag åkte hem (med mig hade jag New Moon till Alba och Askungar av Kristina Ohlsson till mig själv). Nu väntar jag på de nya böckerna som dimper ner i veckan som kommer. Så jag ska läsa, skriva och umgås med mina godingar under min ledihet (lite jobb har jag tagit med mig hem med faktiskt). Har letat efter kommentarer om böckerna på http://www.bokhora.se/, men inte hittat något. Kan det vara så att de böckerna inte har blivit läsa ännu av tjejerna? Mycket märkligt...! Jo om "Mangon som sprängdes" har Johanna skrivit att hon köpt den och att den verkar lovande. Den 14 mars skrev hon detta, inget mer. Jag ser framemot mina nya böcker hur som helst!
Helgen är planerad: Påskparad imorgon och lite shopping.
Jag ser fram emot denna ledighet, jag behöver hämta nya krafter så att jag orkar fram till sommaren sen. Känner mig så trött, men ikväll har jag faktiskt massor med god energi...undrar varför? *leeeer*
Nu ska jag umgås med mina två änglar som har fredagsmys hos mig <3 <3 <3
Ringen
Angela vaknade med ett ryck. Hon satte sig upp i sängen och tittade över på höger sida av sängen. Där var det tomt. Det hade bara varit en dröm, fast det hade känts så verkligt. Tomas hade varit hos henne, hållit om henne och visat henne ringen. Nu var han borta. Det hade han varit ett tag. Sedan den dagen… hon slängde sig tillbaks mot kuddarna när den eld som hade dödat honom började flamma innanför ögonlocken, lade sig på sidan och knep ihop ögonen för att inte gråta och för att tränga undan den syn hon precis fått. Angela ville inte minnas den där dagen längre. Hon tittade på klockan och vände sig om mot väggen, blundade och väntade på att lugnet skulle komma och vagga henne i sömn. Det var bara då hon inte mindes den där hemska dagen, om hon inte drömde om det förstås. Som hon hade gjort för en stund sen.
Lugnet och sömnen kom inte, istället började Angela vrida och vända sig oroligt i sängen. Ännu en gång tittade hon på klockan, ingen idé att somna om nu. Hon skulle vara på arbetet om två timmar. Hon steg upp och gick till badrummet för att badda ansiktet med kallt vatten. Där fick hon syn på sitt ansikte. De små rynkorna var mer synliga efter nätter som denna, då hon drömde mardrömmar. De mörka ringarna och svullnaden kring ögonen gjorde henne återigen påmind om sorgen och saknaden efter Tomas. Det var en morgon som betydde sjukskrivning för många, men Angela bredde på foundation, puder och rouge, klistrade på ett leende och sprang till bussen. Idag skulle hon vara tidig på plats och välförberedd. Alltid tillgjord glädje och perfektion ut i fingerspetsarna, alltid redo. Alltid på språng för att ingen skulle komma innanför skalet på henne.
- Hej på er, vad roligt att se er efter helgen, Angela strålade mot sina elever.
Hon fick ett hej tillbaka, några fraser om helgen utbyttes och sedan satte eleverna igång med sina arbeten.
- Det strålar om dig, har det hänt något? frågade en av hennes manliga kollegor henne när han mötte henne i trappan på väg upp till arbetsrummet efter lektionen.
- Nej, jag är bara glad, måste ju stråla ikapp med solen, svarade hon snabbt och sprang sedan förbi.
Vad lättlurade människor var, bara det nedanför näsan var utsträckt från öra till öra trodde alla att hon var glad. Ledsamhet och plåga kunde sminkas över och ett leende som inte nådde ögonen såg ingen. Det var ju munnen som log och det var det viktiga. Angela satte sig tungt i arbetsstolen och slog på datorn. Läste igenom dagens emails och besvarade de som krävde det. Bokade upp sig på nya uppdrag och möten och sedan tog hon sin apelsin och gick till fikarummet. Hon möttes av kollegor som pratade glatt om helgen och de ville veta vad hon hade gjort. Hon svarade att hon hade varit bortrest hela helgen och att det hade varit underbart att vara borta. Sanningen var en annan, men alla ”oooaaadde” och sade att hon alltid hade så mycket roligt för sig. Angela nickade stumt och leende, men tankarna förflyttade sig till den helgen som precis passerat. Hon hade suttit och gråtit, skrivit dagbok i ett mörkt hem med släckta lampor och fördragna gardiner. Hon kunde inte heller minnas att hon hade ätit något på hela helgen.
Rasten tog slut och hon gick över skolgården. Dags för elevvårdskonferens, träning och möte med chefen innan dagen skulle ta slut. Angela klättrade i karriären, precis som hon alltid hade drömt om att hon skulle göra, men nu hade det inte någon betydelse. Den smärtan hon möttes av i ett tomt hus när hon kom hem varje kväll påminde om att det som hade ha betytt något i hennes liv var nu förevigt borta och hon bar skulden till det.
---
Kapitel 1
Livet hade tagit en ny vändning. Angela skulle börja gymnasiet i en ny stad om en vecka. Hon var nervös, men lycklig. Hon mötte sin spegelbild på väg till duschen, tittade in i sina egna bruna ögon, håret hade hon klippt och lockarna hade försvunnit i pagen hon hade klippt sig i. Hennes ögon lyste som stjärnor, leendet var brett, kinderna röda av kylan som mött henne i balkongen den här morgonen där hon suttit och druckit sitt morgonte. Utifrån vardagsrummet strömmade musiken. Angela vred på varmvattnet, lät badrumsdörren stå öppen och klättrade över badkarskanten. En känsla av välbehag spred sig i kroppen och hon njöt en stund innan hon tvålade in sig, tvättade håret noga och klev ur duschen. Sprang bort till sitt sovrum och klädde på sig. Idag skulle hon och Veronica fika ihop och sedan gå på bio.
Dagens klädsel bestod av en brun, kort kjol och en matchande t-shirt. På framsidan stod det: Live with Love. Angela gillade den texten, den kännetecknade vad hon ville ha ut av livet för stunden. Hon tog med mini-ryggsäcken och gick mot ytterdörren, gled in i ett par öppna sandaler och sprang nerför trappan och ut ur lägenhetsbyggnaden. Hon brydde sig inte om att låsa, Maja, hennes storasyster, skulle komma tillbaka närsomhelst, hon var i närheten, hos en kompis. Det plingande ljudet som kom från mobilen i ryggsäcken fick Angela att skynda på stegen, det var Veronica, som säkert redan var på plats. Att Angela inte kunde hålla tiden någon gång. Hon ringde upp Veronica och fick svar efter första signalen:
- Ja, jag kommer, är där om tio minuter, hon knäppte av samtalet och höll kvar telefonen i handen medan hon gick nerför backen mot centrum i Skövde.
Ljudet från mobilen fick Angela att sakta ner på farten och svarade:
- Angela!
- Hej, hon hörde Veronicas röst. Vad ville du förut?
- Jag svarade på ditt sms bara, svarade Angela skrattande.
- Men jag har inte sms: at dig.
Angela hade tagit för givet att det var Veronica, hon hade inte läsa meddelandet, utan bara ringt upp.
- Okej, förlåt, jag trodde att du messade eftersom jag var sen, men jag kommer, är på gång nu, sade Angela.
- Okej, ses då! Hej!
- Hej!
Hon tryckte av samtalen, tittade på sin telefon, en Ericsson, GH 337, tegelsten kallades den av tonåringarna på Angelas nya skola. Själv var hon glad att hon hade den, den hade räddat livet på henne för bara några veckor sedan. Hon tryckte på Läsa meddelande och såg att det var från ett okänt nummer. Jag ser dig! stod det, inget mer. Vem kunde det vara? Angela rös av obehag, men tänkte att det är säkert någon av skolkompisarna som skojade med henne. Hon stängde ner inkorgen och snart var hon framme hos Veronica. Hon stod utanför Rådhuscaféet och väntade redan.
- Hallå, hon gick fram och kramade om sin kompis.
- Hej, svarade Veronica.
Utan vidare prat fortsatte steg de in för att fika. Sms: et som hade kommit glömde Angela bort…
---
- Tomas, namnet hade lämnat hennes läppar medan hon vaknade ur sina oroliga drömmar.
Angela gick upp, det var ingen mening att somna om. Ute var det mörkt, men hon gick ändå upp och tände sänglampan, tassade över det kalla golvet och satte på vattenkokaren. Tomas hade varit hos henne igen och visat henne ringen.
- Den har köpt jag till bröllopsdagen, hade han sagt i drömmen.
Angela hade tittat avundsjukt på ringen, men inte yttrat sig på ett bra tag. Sedan hade hon vänt Tomas ryggen och sprungit ut. Han hade kommit ikapp henne, men inte nått henne.
- Du kunde ha frågat mig först, var det enda hon hade fått ur sig innan hon vaknade av att hon viskade Tomas namn.
Hon satte sig vid det vita köksbordet med teglaset mellan sina händer och tittade ut genom fönstret. Ute var det öde, gatlyktorna kastade skuggor mot bilarma ute på gatan, gatan var blöt efter nattens regn. Hösten hade kommit tidigt i år, men det hade gått förbi Angela. Dagarna flöt ihop för henne. Mellan arbete och hemgång var hon klar i huvudet, men så fort hon kom hem stängde hon av telefonen, drog för gardinerna i vardagsrumsfönstret, släckte alla lampor och satt i TV-soffan. Orörlig av rädsla och ångest, som höll på att äta upp henne inifrån. Angela tog en klunk av det varma jordgubbstéet och såg upp mot klockan på väggen. Den visade 3.00, hon skulle vara på jobbet klockan 10.00 på förmiddagen. Hin drack upp sitt te och gick och lade sig igen. Ställde klockan på 9.00 och vände sig mot väggen och lät sömnen hämta henne.
Det kändes som att hon precis hade somnat när det bultade på dörren. Angela satte sig yrvaken på sängkanten och lyssnade. Jo då, någon bultade argt på dörren. Hon slängde på sig morgonrocken, gick över golvet och mot villans ytterdörr. Tankarna om Tomas ville inte släppa henne. Tänk om… men nej, det kunde inte vara han. Det var inte möjligt. Han var ju borta, död, hon hade sett bilbranden och hon hade varit med på begravningen. Tomas med sina blå ögon, blonda hår och härliga skratt var för evigt borta.
- Vem är det? frågade Angela mot dörren.
- Öppna! hörde hon och hon ryckte till.
Veronica! Hon hade försvunnit med Tomas död. Hon hade ringt många gånger efter begravningen, men gett upp när Angela slutat ringa tillbaka. Efter vad som kändes som tusentals sms och missade samtal hade Veronica slutat höra av sig. Angelas enda, riktiga vän, hon som kände Angela inpå skelettet fram till Tomas död. Henne hade Angela stött bort för att hon inte kunde hantera smärtan och skulden. Angela öppnade dörren efter mycket tvekan och möttes av en snabb kram:
- Jag har sjukskrivit dig idag. Duscha och klä på dig, vi åker om en halvrimma, de arga orden snubblade över varandra när de kom ut ur Veronicas mun.
- Vart är vi på väg? fråga Angela.
- Tyst nu och gör som jag säger.
---
Kapitel 2
Angela och Veronica gick armkrok uppför backen, gräset var fortfarande grön och löven på träden likaså. Det var deras första dag på gymnasiet och det var upprop, sedan skulle de skiljas åt. Angela hade hamnat på Naturvetenskapliga linjen på Västerhöjdsgymnasiet i Skövde och Veronica på Barn- och fritid linje på Kavelbrogymnasiet. De skulle ha gemensam frukost och upprop i aulan på Västerhöjd och sedan skulle flickornas skiljas åt och följa sina nya klasser. När de kom in i skolans mittengård såg de alla husen, det var stort, mycket större än den högstadieskola de gått i hittills, men det såg trevligt ut. Angela drog med Veronica in i A-huset, hon var angelägen om att vara punktlig och följa sina studier. De gick in i den stora aulan och satte sig nästan längst bak, längst ut ifall att de skulle behöva komma ut snabbt. Angela kände hur väggarna kröp inpå henne, hon avskydde sådana stora salar och hon tittade alltid efter nödutgångarna innan hon satte sig. Ifall att det börjar brinna, tänkte hon.
- Hej och välkomna till Västerhöjdsgymnasiet. Mitt namn är Johan och jag är en av fem rektorer här på skolan. Med oss idag har vi även Kavelbrogymnasiets elever och personal, han fortsatte att presentera den personal han hade med sig, men flickorna hade slutat lyssna.
Angela och Veronica såg sig om efter bekanta ansikten. De möttes av ett par gamla klasskamrater och nickade leende mot varandra. Angelas mobil lös upp mörkret i hennes öppna axelremsväska och hon tittade snabbt efter den, öppna inkorgen och läste. Obehaget spred sig i magen och hon lade ifrån sig mobiltelefonen och såg sig skrämt omkring. Ett par sekunder senare lös mobilen igen. Du hittar mig inte… hon försökte skaka av sig rädslan och fokusera på rektorerna som pratade där framme. En enda fråga cirkulerade runt i Angelas huvud: Vem kan det vara?
Under frukosten hann Angela och Veronica sammanstråla med sina gamla klasskamrater och strax efter skiljdes flickorna eftersom Veronica skulle följa undervisningen på andra sidan av Skövde.
- Vi rings vid tre sen, lovade Angela och pussade henne på kinden innan hon sprang ikapp sin egen klass.
Klassen bestod av 23 elever, mesta dels killar och de tjejer som var i klassrummet verkade redan känna varandra. De gick in i ett klassrum där bänkarna var på rad, de skulle sitta i grupper av åtta, åtta, sju vid bänkarna. Angela satte sig längst bak, närmast dörren, paniken kröp på när en man med lockigt, grått hår äntrade klassrummet.
- Hej på er, mitt namn är Bengt, först ska jag ropa upp er och sedan ska ni få era skåpsnycklar och scheman. Jag och Elisabet, som följde er hit, kommer att vara era klassföreståndare, sade han och satte sig till rätta vid katedern.
Tjejen som satt närmast Angela vände sig mot henne. Hon var brunhårig, lite rund i ansiktet och mycket söt:
- Hej, Jennifer heter jag, log hon.
- Hej, Angela, svarade Angela och log tillbaka.
- Han har nog ormar i håret, han bor ihop med dem istället för med en kvinna, Jennifer kvävde ett skratt.
Angela log och tittade på Bengt, hans lockiga hår var en stor röra, men han såg ut att trivas i det. Gömmor i det håret var nog ingen match. Plötsligt vände sig en kille om och log mot Angela och Jennifer, som om han hade hört dem. Han satt längst fram i mitten och så fort Angela besvarade hans leende vände han sig generat om.
- Idag ska vi också ta skolfoto, det gör vi efter lunch, meddelade Bengt.
Hela klassen protesterade, ingen var beredd på detta. Flickorna ojade sig över att de inte hade sminkat sig och fixat håret och kläderna tillräckligt. Pojkarna över att de inte fastnade på kort. Angela såg ner på sina kläder och möttes av ett marinblått linne, med ljusblå kofta över, båda V-ringade, men de låg i lager, översta knappen på koftan var uppknäppt för att man skulle kunna se mer av linne och urringningen med. Grå byxor till det och svarta skor. Hennes hår i en kort page, lockarna borta och sminkningen diskret, mascara, svart penna och lite läppglans. Om man inte tittade nog kunde man tro att hon var osminkad. De kilon hon hade gått ner var hon stolt över och hon visade upp sig mer än gärna, nöjd över hur hennes kropp hade utvecklats under sommaren. Jennifer grimaserade åt henne och Angela svarade:
- Du är jättefin! som om hon visste att Jennifer hade velat höra det.
- Är det säkert?
- Ja, jättefin, upprepade hon leende.
Bengt började dela ut nycklar, han ropade upp dem en och en att komma fram till katedern och kvittera ut sin skåpsnyckel.
- Angela Clemens, sade han högt.
Angela hoppade upp och gick fram, böjde sig över för att underteckna sin kvittens och möttes av jubel från killarna. Antagligen hade de fått syn på Angelas urringning. Hon såg upp mot samma kille som vänt sig om för en stund sen, höll hans blick i tre sekunder och vände sig leende bort. Sedan rätade hon på sig, ordnade till sitt linne och gick till sin plats med nyckeln i handen. Strax därefter var det rast och alla tjejerna sprang in på toaletten för att göra sig vackra för skolfotot. Angela stod ensam vid sitt skåp, hon lade in sin grå axelremsväska i skåpet, låste och lutade sig mot det i väntan på att Jennifer skulle komma ut från toaletten så de kunde ta sällskap av varandra till fotograferingen. När det var dags för fotograferingen fick Angela ställa sig bredvid killen som hon hade flirtat med för en stund sen.
- Angela, du ser ju ut som en ängel, viskade han modigt. Jag heter Tomas.
- Tomas, ja, du ser ut som en Tomas, svarade hon tyst.
Tomas, med sina blå, stora ögon, fräkniga ansikte och blonda hår påminde henne om Emil i Lönneberga. Buset i hans ögon fångade henne och hon tittade generat bort och ner på sina skor.
Efter fotograferingen var det lunch, Tomas gick iväg till sina killkompisar och Angela tog sällskap med Jennifer. Efter maten gick de och satte sig i skolcafeterian där de fick sällskap av några av de andra flickorna från klassen.
- Vill du ha? Det är Dumle, en flicka med råttfärgat hår och glasögon sträckte fram en påse godis mot Angela.
- Tack, hon tog emot en godis. Angela heter jag, vem är du?
- Jasmin, svarade flickan. Hon såg så tunn och barnslig ut.
Angela hann tänka flera tankar om hur flickan skulle vara klädd och sminkad för att synas mer. Hon var alldeles för alldaglig nu. När Angela tuggat i sig kolan var det dags att skynda sig till nästa lektion. Jasmin gick bredvid henne, pratande om skolans disko som skulle äga rum om två dagar och om att de skulle gå ihop. Jasmin såg Angela som en ny bästis efter en så kort stund, det förstod Angela, men det var omöjligt. Veronica skulle aldrig tillåta det, de två skulle vara för alltid.
- Hej på er! Jag heter Elisabet och jag är er lärare i svenska. Jag är även er klassföreståndare. Innan ni går hem idag har ni engelska och där ska ni ha prov för att hamna i rätt engelska grupp. Vi kommer att gruppera er i en långsam grupp, medel- och en avancerad grupp, som i trean kommer att åka till England och vara utbytesstudenter i två veckor.
Angela vaknade till. England, dit ville hon komma när hon blev stor och stanna där. Avancerad grupp here I come, tänkte hon och log inom sig. Hon såg sig omkring i klassrummet, där fanns nog bara ungdomar för den avancerade gruppen, alla såg så kloka och perfekta ut i fingerspetsarna. Angelas blick fastnade hos Tomas, han vände sig om precis då och mötte hennes blick. Hans blå ögon log mot henne, han såg hoppfull ut, tyckte Angela. Kanske drömda han också om den eventuella resan till England.
Svenska lektionen och provet gick snabbt, klockan blev 15.00 och Angela begav sig mot centrum. Hon tog upp mobilen för att ringa Veronica och be henne komma till Livets brunn, fontänen som fanns i centrum, men stannade upp då hon såg att hon fått ännu ett sms. Hon läste sms:et och kände att knäna började darra. Angela skicka ett sms till Veronica att hon skulle gå hem för att hon var trött efter första skoldagen, sedan vände hon sig om och gick mot Billingen. Hon behövde en lång promenad för att smälta det hon precis läst i mobilen. Att hennes förflutna skulle komma ikapp henne hade hon inte räknat med riktigt.
---
Kapitel 3
Efter en lång promenad kom Angela hem. Lägenheten hon bodde i var belägen mittemot Sveriges Radio Skaraborg. Västerhöjdsgymnasiet låt alldeles intill. Uppe på höjden fanns två likadana, bruna lägenhetsbyggnader, tre våningar höga. Hon var vid byggnaden som var belägen närmast Västerhöjdsgymnasiet och öppnade porten. Angela steg in och gick tre trappor upp och var nu utanför lägenhetsdörren som numer var hennes hem. Maja mötte henne i dörren.
- Hej, är allt bra? frågade hon.
Angela tvekade, visste inte vad hon skulle svara riktigt. Efter att hon fått av sig skorna gick hon mot sitt rum, fortfarande tyst. När hon kom fram till sovrumsdörren vände hos sig om mot Maja:
- Har Justine kommit hem?
- Nej, hon ringde och sade att hon skulle handla på vägen hem från jobbet.
Maja hade följt efter henne och stannade till mittemot Angela. Hon frågade om allt var bra igen.
- Ja då, trött bara. Jag måste få vila lite okej, svarade Angela och gick in i sitt rum.
Hon stängde noga om sig. Rummet hon befann sig i var vitt, väggarna pryddes av vita tapeter med matta strimmor av guld, golvet klätt i beige parkett. Mitt i rummet fanns Angelas säng, bäddad med vita sängkläder. Ovanför sängen och böljande omkring ner till golvet hängde en sänghimmel, också den vit. Angela ställde sig vid sängen och sig omkring i rummet. Vid sin högra sida fanns en gräddvit, låg bokhylla med några få böcker i. Ovanför den fanns två prydnadskuddar, lagom breda så att hon kunde sitta på dem när hon läste. Det gjorde hon ofta. Nere på golvet fanns runda, små mattor, som gick som en bana runt hela rummet. På en matta fanns en svart, tjock pläd. Pläden var det enda Angela hade tagit med sig när hon flyttade hit. Mitt emot Angela fanns ett fönster. En vit rullgardin är nerdragen och tvärsöver rummet, därifrån hon kommit in i rummet fanns ett skrivbord med tillhörande stol. Belysningen, som kom från en fönsterlampa och golvlampa bredvid bokhyllan, gav ett svagt gult sken. Det här rummet hade renoverats och möblerats efter Angelas eget tycke. Det här var hennes hem och hennes trygga hamn. Justine, Pierre och Maja hade blivit den familj hon alltid drömt om.
Angelas tankar bröts av en lätt knackning på dörren. Hon gick sakta bort och öppnade. Justine mötte henne med en tyst kram och tog med henne ut i köket. Där hade hon dukat fram te, frukt och nötter. Tänt ett par ljus och det enda ljud som hördes var vattnet som kokade i kökets ena vrå.
- Maja sade att du hade frågat efter mig, äntligen bröt Justine tystnaden.
De tårar som Angela hade tryckt ner och hållit borta hela eftermiddagen överväldigade henne och hon började snyfta högt. Justine hade varit förberedd på detta och plockat fram pappersnäsdukar. De satte sig till bords och hon väntade tålmodigt på att Angela skulle gråta färdigt. Så snart hon hade hämtat sig sade hon bara:
- Ja, det har börjat igen.
Sedan plockade hon fram sin mobiltelefon och visade Justine de meddelanden hon hade fått under dagen idag och det enstaka meddelandet hon fått för en vecka sen när hon och Veronica hade varit och fikat och bio. Justine suckade högt och kramade om henne. Hon serverade Angela te med honung i och lade en lugnande hand på hennes. När Angela lugnat ner sig ytterligare började Justine prata.
- Du måste anmäla honom Angie.
Angela spärrade upp ögonen och såg riktigt rädd ut, sedan kröp hon ihop. Knöt armarna om magen och böjde sig framåt. Kutade ut ryggen och tittade ner i bordet. Knappt hörbart viskade hon:
- Jag kan inte.
- Jag ser att du är rädd min vän, men vi finns här för dig och vi kommer inte att pressa dig. Du måste ta den tid du behöver, det här är något som du måste ta itu med, annars blir du aldrig fri, Justine talade lugnt, hon smekte Angela utmed ryggen hela tiden.
Snart kände hon hur Angela började slappna av, hur hon satte sig upp igen och händer och armar föll längs kroppen. Tårarna fortsatte att rinna sakta nerför hennes kinder. Tankarna cirkulerade i huvudet, minnen av den urinstinkande madrassen hon hade fått sova i så länge som hon kunde minnas och det oförutsägbara agerande. Hur han, pappan, hade blivit mer hemsk när mamma dog. Ingen kunde förstå hur hon hade haft det hemma, bara den människa som upplevt samma sak som Angela. Justine väntade ut henne, såg på hennes ögon att Angela inte var redo att prata om det ännu. De satt under tystnad och tog ett par klunkar te, tystnaden gjorde att det ekade när de svalde, tyckte Angela. Hon tittade på Justine, på hennes blonda, axellånga, raka hår, hennes gröna ögon med den svarta ringen omkring. Hennes mjuka drag och snälla blick och undrade om Maja var medveten om vilken underbar mamma hon hade och hur bra hon hade det här. Justine mötte hennes blick och höll den stadigt kvar. Hennes ögon ställde de frågor hon inte yttrade högt: Hur illa däran är du? Vad har han gjort och varför är du så rädd för honom? Var skulle Angela börja för att besvara hennes frågor? Från början… ja det kanske är en bra idé…
Angela reste sig upp och gick mot dörren, Justine såg efter henne, men sade inget till henne. Justine gick till sitt rum och bakom böckerna grävde hon fram en stor, röd bok. Där fanns hennes barndom samlad. Nu skulle hon börja berätta sin historia och hon skulle berätta den för någon som kunde ta han om den. Justine var den mamma som hon hade saknat under sitt 16-åriga liv. Hon tog upp boken från golvet och tog med sig den tillbaka till köket.
- Jag har bott här i tre månader nu Justine och det tålamod du har haft med mig kan jag inte tacka dig för tillräckligt. Tack för att du lät mig vara och att du respekterade mig när jag inte ville prata. Nu är jag redo!
Angela öppnade pärmen till den röda boken och första sidan var täckt av blod. Där fanns något skrivet med barnsliga, spretiga bokstäver, ojämna i storleken, men budskapet var glasklart. Det var första gången Angela hade skrivit om pappan. Den människa som hade varit hennes idol och förändrades och blev hennes värsta mardröm ju äldre hon blev. Pappan, Didrik, som skulle vara världens bästa, som kunde komma med godis och fina klänningar och förbyttes när mörkret kom. Didrik som hade lärt henne att leva i ett hem med fördragna gardiner och släckta lampor för att inte ångesten inte skulle äta upp henne. Ångesten, ett spöke som bodde utanför deras hem och skulle kunna söka sig in genom fönster och öppna utrymmen, trodde hon då. Nu vet hon att ångesten var ett substitut för ett annat ord: Beroende! Didriks beroende av alkoholen och vad som hände när han inte fick i sig det han skulle ha. Nu hade alkoholen tagit plats i baksätet eftersom hans beroende och mani innebar att han skulle ha tillbaka Angela, kosta vad det kosta vill.
Justine började läsa den lilla texten som fanns i den röda boken. Hon tittade upp efter en stund med tårar i ögonen.
- Angie, jag har lite bakgrundsinformation om dig. Vi hade inte kunnat ta emot dig annars, om vi inte hade vetat var du kom ifrån och varför du var tvungen at flyttas från ditt hem in till oss, började Justine.
- Jag vet det, jag har fått uppläst för mig den informationen som ni har fått. Maria på socialtjänsten läst upp den för mig och jag hade inte velat att ni fick veta mer eller mindre om mig, avbröt Angela.
Angela mindes den dagen när hon kom till skolan och skolsköterskan, Anna, kom in i klassrummet och hämtade henne för en hälsoundersökning. Hon hade inte velat gå, men motsatte sig inte utan gick med. När de kommit ner till Annas mottagning hämtade hon fika till Angela och sig själv och pratade sedan länge med Angela om skolan, killar och kompisar. När hon hade börjat slappna av en aning bad skolsköterskan om att få undersöka hennes rygg och även väga henne. Angela sade okej, fast hon kände sig inte alls bekväm i den situationen. När hon hade fått av sig kläderna ställde sig skolsköterskan bakom henne, hon kände på ryggraden och efter en stund kände hon mellan skulderbladen och där fick Angela oerhört ont. När hon vände sig om sade skolsköterskan:
- Där har du ett jätte stort blåmärke, var kommer det ifrån?
- Jag har ramlat i trappan, ljög Angela vant.
Skolsköterskan mötte hennes blick och ilskan blixtrade till i hennes ögon. Hon hade avslöjat hennes lögn och ilskan som skolsköterskan utstrålade var inte riktad mot Angela, utan mot den människan som hade åsamkat henne den. Angelas handleder var nu blottade för Anna, hon lyfte upp hennes hand och tittade.
- Har du gjort detta Angela? frågade Anna med darrig röst.
- Ja, viskade hon.
- Varför? Vad har fått dig att göra detta?
- Snarare vem… Didrik, sade hon med klarare röst.
- Din pappa?
- Han är inte min pappa, han är pappan, Didrik, svarade hon Anna och vände sig om.
Angela plockade upp sina kläder och började ta på sig. Hon väntade på frågor från Anna, men det kom inga. Anna lät henne klä på sig under tystnad, när Angela var klar satte hon sig på stolen, som hon suttit på för en stund sen, och tittade ner i sina händer. Vad som skulle hända nu, visste hon inte, men att bli fri från honom kunde hon inte hoppas på. Det var för bra för att vara sant.
- Angela, jag kommer att göra en anmälan till socialtjänsten, sedan kommer du att omhändertas omedelbart när de läser om din bakgrund och vad du har varit med om, Anna bröt tystnaden. Vi har vetat länge att något inte stämde, men vi visste inte riktigt hur vi skulle få dig att börja prata. Du vet hur du ska le med munnen och hur du ska sminka över dina blåmärken, men du lurar oss inte när du kommer till skolan smutsig och hungrig. Du är skygg, ensam hela tiden och rör man dig hoppar du till av rädsla.
- Gör jag? Ja, det gör jag nog. Jag är rädd för ångesten, svarade hon ynkligt och barnsligt.
Angela bad om att få gå iväg en stund och det fick hon. Hon gick ut över skolgården och bort till en busskur, där satt hon länge, till hon började frysa när januarifukten nådde hennes innersta. Hon huttrade av kyla, hon hade nog suttit där i en timma, och hon gick tillbaka till skolsköterskans expedition.
- Om det ska göras en anmälan måste ni ta mig därifrån meddetsamma, annars kommer han att döda mig, sade hon i dörren, vände om och gick.
Hon hämtade sina saker i skåpet och begav sig sedan hemåt. Där skulle laga hon middag till Didrik, det skulle hon göra varje dag, fram till den dagen hon blev fri. Sedan skulle hon gå och aldrig mer visa sig inför honom. Angela kände att hon inte kunde, vågade anmäla honom för misshandel, men hon visste att de skulle uppmuntra henne till det. Socialtjänsten! Hon skulle bli ett socialfall och hon hade inte ens bett om det. På hemvägen kom tårarna, hon snyftade högt. Lagom till hon kom hem till Didriks lägenhet, för hennes var den inte, torkade hon snor och tårar och gick in. Hon stålsatte sig och kramade om honom där han låg i vardagsrumssoffan.
- Hej pappa, har du fått i dig någon mat idag?
- Nej, vem skulle laga den åt mig tror du? muttrade han.
Angela kände hur han stank av sprit, andedräkten var unken av oborstade tänder, kroppen lämnade spår av svettlukt och hon fick hålla sig för att inte påpeka för honom hur ohygienisk han var. Bäst att inte väcka den björn som sover. Hon reste sig och gick in till köket, öppnade den smutsgula kylen och upptäckte att där fanns ägg, tomater och paprika. Hon rörde ihop äggen och hällde över dem i en stekpanna, när äggen nästan var klara lade hon hackade tomater och paprikabitar i. Sedan saltade hon och lade över allt på en tallrik. Hon gick tillbaka till vardagsrummet, där Didrik fortfarande låg i soffan, och gav honom tallriken med en gaffel och kniv. Öppnade en ny öl till honom och gick ut från vardagsrummet. Hon hörde hur han åt upp allt. Hon kände att det knöt sig i hennes egen mage av hunger, men hon fick inte i sig något av nervositet.
----
Boken ska heta ringen. Sista kapitlet är inte beartbetat...kom med gärna bra förslag hur jag kan göra om den eller om det saknas något i den så långt...
Lugnet och sömnen kom inte, istället började Angela vrida och vända sig oroligt i sängen. Ännu en gång tittade hon på klockan, ingen idé att somna om nu. Hon skulle vara på arbetet om två timmar. Hon steg upp och gick till badrummet för att badda ansiktet med kallt vatten. Där fick hon syn på sitt ansikte. De små rynkorna var mer synliga efter nätter som denna, då hon drömde mardrömmar. De mörka ringarna och svullnaden kring ögonen gjorde henne återigen påmind om sorgen och saknaden efter Tomas. Det var en morgon som betydde sjukskrivning för många, men Angela bredde på foundation, puder och rouge, klistrade på ett leende och sprang till bussen. Idag skulle hon vara tidig på plats och välförberedd. Alltid tillgjord glädje och perfektion ut i fingerspetsarna, alltid redo. Alltid på språng för att ingen skulle komma innanför skalet på henne.
- Hej på er, vad roligt att se er efter helgen, Angela strålade mot sina elever.
Hon fick ett hej tillbaka, några fraser om helgen utbyttes och sedan satte eleverna igång med sina arbeten.
- Det strålar om dig, har det hänt något? frågade en av hennes manliga kollegor henne när han mötte henne i trappan på väg upp till arbetsrummet efter lektionen.
- Nej, jag är bara glad, måste ju stråla ikapp med solen, svarade hon snabbt och sprang sedan förbi.
Vad lättlurade människor var, bara det nedanför näsan var utsträckt från öra till öra trodde alla att hon var glad. Ledsamhet och plåga kunde sminkas över och ett leende som inte nådde ögonen såg ingen. Det var ju munnen som log och det var det viktiga. Angela satte sig tungt i arbetsstolen och slog på datorn. Läste igenom dagens emails och besvarade de som krävde det. Bokade upp sig på nya uppdrag och möten och sedan tog hon sin apelsin och gick till fikarummet. Hon möttes av kollegor som pratade glatt om helgen och de ville veta vad hon hade gjort. Hon svarade att hon hade varit bortrest hela helgen och att det hade varit underbart att vara borta. Sanningen var en annan, men alla ”oooaaadde” och sade att hon alltid hade så mycket roligt för sig. Angela nickade stumt och leende, men tankarna förflyttade sig till den helgen som precis passerat. Hon hade suttit och gråtit, skrivit dagbok i ett mörkt hem med släckta lampor och fördragna gardiner. Hon kunde inte heller minnas att hon hade ätit något på hela helgen.
Rasten tog slut och hon gick över skolgården. Dags för elevvårdskonferens, träning och möte med chefen innan dagen skulle ta slut. Angela klättrade i karriären, precis som hon alltid hade drömt om att hon skulle göra, men nu hade det inte någon betydelse. Den smärtan hon möttes av i ett tomt hus när hon kom hem varje kväll påminde om att det som hade ha betytt något i hennes liv var nu förevigt borta och hon bar skulden till det.
---
Kapitel 1
Livet hade tagit en ny vändning. Angela skulle börja gymnasiet i en ny stad om en vecka. Hon var nervös, men lycklig. Hon mötte sin spegelbild på väg till duschen, tittade in i sina egna bruna ögon, håret hade hon klippt och lockarna hade försvunnit i pagen hon hade klippt sig i. Hennes ögon lyste som stjärnor, leendet var brett, kinderna röda av kylan som mött henne i balkongen den här morgonen där hon suttit och druckit sitt morgonte. Utifrån vardagsrummet strömmade musiken. Angela vred på varmvattnet, lät badrumsdörren stå öppen och klättrade över badkarskanten. En känsla av välbehag spred sig i kroppen och hon njöt en stund innan hon tvålade in sig, tvättade håret noga och klev ur duschen. Sprang bort till sitt sovrum och klädde på sig. Idag skulle hon och Veronica fika ihop och sedan gå på bio.
Dagens klädsel bestod av en brun, kort kjol och en matchande t-shirt. På framsidan stod det: Live with Love. Angela gillade den texten, den kännetecknade vad hon ville ha ut av livet för stunden. Hon tog med mini-ryggsäcken och gick mot ytterdörren, gled in i ett par öppna sandaler och sprang nerför trappan och ut ur lägenhetsbyggnaden. Hon brydde sig inte om att låsa, Maja, hennes storasyster, skulle komma tillbaka närsomhelst, hon var i närheten, hos en kompis. Det plingande ljudet som kom från mobilen i ryggsäcken fick Angela att skynda på stegen, det var Veronica, som säkert redan var på plats. Att Angela inte kunde hålla tiden någon gång. Hon ringde upp Veronica och fick svar efter första signalen:
- Ja, jag kommer, är där om tio minuter, hon knäppte av samtalet och höll kvar telefonen i handen medan hon gick nerför backen mot centrum i Skövde.
Ljudet från mobilen fick Angela att sakta ner på farten och svarade:
- Angela!
- Hej, hon hörde Veronicas röst. Vad ville du förut?
- Jag svarade på ditt sms bara, svarade Angela skrattande.
- Men jag har inte sms: at dig.
Angela hade tagit för givet att det var Veronica, hon hade inte läsa meddelandet, utan bara ringt upp.
- Okej, förlåt, jag trodde att du messade eftersom jag var sen, men jag kommer, är på gång nu, sade Angela.
- Okej, ses då! Hej!
- Hej!
Hon tryckte av samtalen, tittade på sin telefon, en Ericsson, GH 337, tegelsten kallades den av tonåringarna på Angelas nya skola. Själv var hon glad att hon hade den, den hade räddat livet på henne för bara några veckor sedan. Hon tryckte på Läsa meddelande och såg att det var från ett okänt nummer. Jag ser dig! stod det, inget mer. Vem kunde det vara? Angela rös av obehag, men tänkte att det är säkert någon av skolkompisarna som skojade med henne. Hon stängde ner inkorgen och snart var hon framme hos Veronica. Hon stod utanför Rådhuscaféet och väntade redan.
- Hallå, hon gick fram och kramade om sin kompis.
- Hej, svarade Veronica.
Utan vidare prat fortsatte steg de in för att fika. Sms: et som hade kommit glömde Angela bort…
---
- Tomas, namnet hade lämnat hennes läppar medan hon vaknade ur sina oroliga drömmar.
Angela gick upp, det var ingen mening att somna om. Ute var det mörkt, men hon gick ändå upp och tände sänglampan, tassade över det kalla golvet och satte på vattenkokaren. Tomas hade varit hos henne igen och visat henne ringen.
- Den har köpt jag till bröllopsdagen, hade han sagt i drömmen.
Angela hade tittat avundsjukt på ringen, men inte yttrat sig på ett bra tag. Sedan hade hon vänt Tomas ryggen och sprungit ut. Han hade kommit ikapp henne, men inte nått henne.
- Du kunde ha frågat mig först, var det enda hon hade fått ur sig innan hon vaknade av att hon viskade Tomas namn.
Hon satte sig vid det vita köksbordet med teglaset mellan sina händer och tittade ut genom fönstret. Ute var det öde, gatlyktorna kastade skuggor mot bilarma ute på gatan, gatan var blöt efter nattens regn. Hösten hade kommit tidigt i år, men det hade gått förbi Angela. Dagarna flöt ihop för henne. Mellan arbete och hemgång var hon klar i huvudet, men så fort hon kom hem stängde hon av telefonen, drog för gardinerna i vardagsrumsfönstret, släckte alla lampor och satt i TV-soffan. Orörlig av rädsla och ångest, som höll på att äta upp henne inifrån. Angela tog en klunk av det varma jordgubbstéet och såg upp mot klockan på väggen. Den visade 3.00, hon skulle vara på jobbet klockan 10.00 på förmiddagen. Hin drack upp sitt te och gick och lade sig igen. Ställde klockan på 9.00 och vände sig mot väggen och lät sömnen hämta henne.
Det kändes som att hon precis hade somnat när det bultade på dörren. Angela satte sig yrvaken på sängkanten och lyssnade. Jo då, någon bultade argt på dörren. Hon slängde på sig morgonrocken, gick över golvet och mot villans ytterdörr. Tankarna om Tomas ville inte släppa henne. Tänk om… men nej, det kunde inte vara han. Det var inte möjligt. Han var ju borta, död, hon hade sett bilbranden och hon hade varit med på begravningen. Tomas med sina blå ögon, blonda hår och härliga skratt var för evigt borta.
- Vem är det? frågade Angela mot dörren.
- Öppna! hörde hon och hon ryckte till.
Veronica! Hon hade försvunnit med Tomas död. Hon hade ringt många gånger efter begravningen, men gett upp när Angela slutat ringa tillbaka. Efter vad som kändes som tusentals sms och missade samtal hade Veronica slutat höra av sig. Angelas enda, riktiga vän, hon som kände Angela inpå skelettet fram till Tomas död. Henne hade Angela stött bort för att hon inte kunde hantera smärtan och skulden. Angela öppnade dörren efter mycket tvekan och möttes av en snabb kram:
- Jag har sjukskrivit dig idag. Duscha och klä på dig, vi åker om en halvrimma, de arga orden snubblade över varandra när de kom ut ur Veronicas mun.
- Vart är vi på väg? fråga Angela.
- Tyst nu och gör som jag säger.
---
Kapitel 2
Angela och Veronica gick armkrok uppför backen, gräset var fortfarande grön och löven på träden likaså. Det var deras första dag på gymnasiet och det var upprop, sedan skulle de skiljas åt. Angela hade hamnat på Naturvetenskapliga linjen på Västerhöjdsgymnasiet i Skövde och Veronica på Barn- och fritid linje på Kavelbrogymnasiet. De skulle ha gemensam frukost och upprop i aulan på Västerhöjd och sedan skulle flickornas skiljas åt och följa sina nya klasser. När de kom in i skolans mittengård såg de alla husen, det var stort, mycket större än den högstadieskola de gått i hittills, men det såg trevligt ut. Angela drog med Veronica in i A-huset, hon var angelägen om att vara punktlig och följa sina studier. De gick in i den stora aulan och satte sig nästan längst bak, längst ut ifall att de skulle behöva komma ut snabbt. Angela kände hur väggarna kröp inpå henne, hon avskydde sådana stora salar och hon tittade alltid efter nödutgångarna innan hon satte sig. Ifall att det börjar brinna, tänkte hon.
- Hej och välkomna till Västerhöjdsgymnasiet. Mitt namn är Johan och jag är en av fem rektorer här på skolan. Med oss idag har vi även Kavelbrogymnasiets elever och personal, han fortsatte att presentera den personal han hade med sig, men flickorna hade slutat lyssna.
Angela och Veronica såg sig om efter bekanta ansikten. De möttes av ett par gamla klasskamrater och nickade leende mot varandra. Angelas mobil lös upp mörkret i hennes öppna axelremsväska och hon tittade snabbt efter den, öppna inkorgen och läste. Obehaget spred sig i magen och hon lade ifrån sig mobiltelefonen och såg sig skrämt omkring. Ett par sekunder senare lös mobilen igen. Du hittar mig inte… hon försökte skaka av sig rädslan och fokusera på rektorerna som pratade där framme. En enda fråga cirkulerade runt i Angelas huvud: Vem kan det vara?
Under frukosten hann Angela och Veronica sammanstråla med sina gamla klasskamrater och strax efter skiljdes flickorna eftersom Veronica skulle följa undervisningen på andra sidan av Skövde.
- Vi rings vid tre sen, lovade Angela och pussade henne på kinden innan hon sprang ikapp sin egen klass.
Klassen bestod av 23 elever, mesta dels killar och de tjejer som var i klassrummet verkade redan känna varandra. De gick in i ett klassrum där bänkarna var på rad, de skulle sitta i grupper av åtta, åtta, sju vid bänkarna. Angela satte sig längst bak, närmast dörren, paniken kröp på när en man med lockigt, grått hår äntrade klassrummet.
- Hej på er, mitt namn är Bengt, först ska jag ropa upp er och sedan ska ni få era skåpsnycklar och scheman. Jag och Elisabet, som följde er hit, kommer att vara era klassföreståndare, sade han och satte sig till rätta vid katedern.
Tjejen som satt närmast Angela vände sig mot henne. Hon var brunhårig, lite rund i ansiktet och mycket söt:
- Hej, Jennifer heter jag, log hon.
- Hej, Angela, svarade Angela och log tillbaka.
- Han har nog ormar i håret, han bor ihop med dem istället för med en kvinna, Jennifer kvävde ett skratt.
Angela log och tittade på Bengt, hans lockiga hår var en stor röra, men han såg ut att trivas i det. Gömmor i det håret var nog ingen match. Plötsligt vände sig en kille om och log mot Angela och Jennifer, som om han hade hört dem. Han satt längst fram i mitten och så fort Angela besvarade hans leende vände han sig generat om.
- Idag ska vi också ta skolfoto, det gör vi efter lunch, meddelade Bengt.
Hela klassen protesterade, ingen var beredd på detta. Flickorna ojade sig över att de inte hade sminkat sig och fixat håret och kläderna tillräckligt. Pojkarna över att de inte fastnade på kort. Angela såg ner på sina kläder och möttes av ett marinblått linne, med ljusblå kofta över, båda V-ringade, men de låg i lager, översta knappen på koftan var uppknäppt för att man skulle kunna se mer av linne och urringningen med. Grå byxor till det och svarta skor. Hennes hår i en kort page, lockarna borta och sminkningen diskret, mascara, svart penna och lite läppglans. Om man inte tittade nog kunde man tro att hon var osminkad. De kilon hon hade gått ner var hon stolt över och hon visade upp sig mer än gärna, nöjd över hur hennes kropp hade utvecklats under sommaren. Jennifer grimaserade åt henne och Angela svarade:
- Du är jättefin! som om hon visste att Jennifer hade velat höra det.
- Är det säkert?
- Ja, jättefin, upprepade hon leende.
Bengt började dela ut nycklar, han ropade upp dem en och en att komma fram till katedern och kvittera ut sin skåpsnyckel.
- Angela Clemens, sade han högt.
Angela hoppade upp och gick fram, böjde sig över för att underteckna sin kvittens och möttes av jubel från killarna. Antagligen hade de fått syn på Angelas urringning. Hon såg upp mot samma kille som vänt sig om för en stund sen, höll hans blick i tre sekunder och vände sig leende bort. Sedan rätade hon på sig, ordnade till sitt linne och gick till sin plats med nyckeln i handen. Strax därefter var det rast och alla tjejerna sprang in på toaletten för att göra sig vackra för skolfotot. Angela stod ensam vid sitt skåp, hon lade in sin grå axelremsväska i skåpet, låste och lutade sig mot det i väntan på att Jennifer skulle komma ut från toaletten så de kunde ta sällskap av varandra till fotograferingen. När det var dags för fotograferingen fick Angela ställa sig bredvid killen som hon hade flirtat med för en stund sen.
- Angela, du ser ju ut som en ängel, viskade han modigt. Jag heter Tomas.
- Tomas, ja, du ser ut som en Tomas, svarade hon tyst.
Tomas, med sina blå, stora ögon, fräkniga ansikte och blonda hår påminde henne om Emil i Lönneberga. Buset i hans ögon fångade henne och hon tittade generat bort och ner på sina skor.
Efter fotograferingen var det lunch, Tomas gick iväg till sina killkompisar och Angela tog sällskap med Jennifer. Efter maten gick de och satte sig i skolcafeterian där de fick sällskap av några av de andra flickorna från klassen.
- Vill du ha? Det är Dumle, en flicka med råttfärgat hår och glasögon sträckte fram en påse godis mot Angela.
- Tack, hon tog emot en godis. Angela heter jag, vem är du?
- Jasmin, svarade flickan. Hon såg så tunn och barnslig ut.
Angela hann tänka flera tankar om hur flickan skulle vara klädd och sminkad för att synas mer. Hon var alldeles för alldaglig nu. När Angela tuggat i sig kolan var det dags att skynda sig till nästa lektion. Jasmin gick bredvid henne, pratande om skolans disko som skulle äga rum om två dagar och om att de skulle gå ihop. Jasmin såg Angela som en ny bästis efter en så kort stund, det förstod Angela, men det var omöjligt. Veronica skulle aldrig tillåta det, de två skulle vara för alltid.
- Hej på er! Jag heter Elisabet och jag är er lärare i svenska. Jag är även er klassföreståndare. Innan ni går hem idag har ni engelska och där ska ni ha prov för att hamna i rätt engelska grupp. Vi kommer att gruppera er i en långsam grupp, medel- och en avancerad grupp, som i trean kommer att åka till England och vara utbytesstudenter i två veckor.
Angela vaknade till. England, dit ville hon komma när hon blev stor och stanna där. Avancerad grupp here I come, tänkte hon och log inom sig. Hon såg sig omkring i klassrummet, där fanns nog bara ungdomar för den avancerade gruppen, alla såg så kloka och perfekta ut i fingerspetsarna. Angelas blick fastnade hos Tomas, han vände sig om precis då och mötte hennes blick. Hans blå ögon log mot henne, han såg hoppfull ut, tyckte Angela. Kanske drömda han också om den eventuella resan till England.
Svenska lektionen och provet gick snabbt, klockan blev 15.00 och Angela begav sig mot centrum. Hon tog upp mobilen för att ringa Veronica och be henne komma till Livets brunn, fontänen som fanns i centrum, men stannade upp då hon såg att hon fått ännu ett sms. Hon läste sms:et och kände att knäna började darra. Angela skicka ett sms till Veronica att hon skulle gå hem för att hon var trött efter första skoldagen, sedan vände hon sig om och gick mot Billingen. Hon behövde en lång promenad för att smälta det hon precis läst i mobilen. Att hennes förflutna skulle komma ikapp henne hade hon inte räknat med riktigt.
---
Kapitel 3
Efter en lång promenad kom Angela hem. Lägenheten hon bodde i var belägen mittemot Sveriges Radio Skaraborg. Västerhöjdsgymnasiet låt alldeles intill. Uppe på höjden fanns två likadana, bruna lägenhetsbyggnader, tre våningar höga. Hon var vid byggnaden som var belägen närmast Västerhöjdsgymnasiet och öppnade porten. Angela steg in och gick tre trappor upp och var nu utanför lägenhetsdörren som numer var hennes hem. Maja mötte henne i dörren.
- Hej, är allt bra? frågade hon.
Angela tvekade, visste inte vad hon skulle svara riktigt. Efter att hon fått av sig skorna gick hon mot sitt rum, fortfarande tyst. När hon kom fram till sovrumsdörren vände hos sig om mot Maja:
- Har Justine kommit hem?
- Nej, hon ringde och sade att hon skulle handla på vägen hem från jobbet.
Maja hade följt efter henne och stannade till mittemot Angela. Hon frågade om allt var bra igen.
- Ja då, trött bara. Jag måste få vila lite okej, svarade Angela och gick in i sitt rum.
Hon stängde noga om sig. Rummet hon befann sig i var vitt, väggarna pryddes av vita tapeter med matta strimmor av guld, golvet klätt i beige parkett. Mitt i rummet fanns Angelas säng, bäddad med vita sängkläder. Ovanför sängen och böljande omkring ner till golvet hängde en sänghimmel, också den vit. Angela ställde sig vid sängen och sig omkring i rummet. Vid sin högra sida fanns en gräddvit, låg bokhylla med några få böcker i. Ovanför den fanns två prydnadskuddar, lagom breda så att hon kunde sitta på dem när hon läste. Det gjorde hon ofta. Nere på golvet fanns runda, små mattor, som gick som en bana runt hela rummet. På en matta fanns en svart, tjock pläd. Pläden var det enda Angela hade tagit med sig när hon flyttade hit. Mitt emot Angela fanns ett fönster. En vit rullgardin är nerdragen och tvärsöver rummet, därifrån hon kommit in i rummet fanns ett skrivbord med tillhörande stol. Belysningen, som kom från en fönsterlampa och golvlampa bredvid bokhyllan, gav ett svagt gult sken. Det här rummet hade renoverats och möblerats efter Angelas eget tycke. Det här var hennes hem och hennes trygga hamn. Justine, Pierre och Maja hade blivit den familj hon alltid drömt om.
Angelas tankar bröts av en lätt knackning på dörren. Hon gick sakta bort och öppnade. Justine mötte henne med en tyst kram och tog med henne ut i köket. Där hade hon dukat fram te, frukt och nötter. Tänt ett par ljus och det enda ljud som hördes var vattnet som kokade i kökets ena vrå.
- Maja sade att du hade frågat efter mig, äntligen bröt Justine tystnaden.
De tårar som Angela hade tryckt ner och hållit borta hela eftermiddagen överväldigade henne och hon började snyfta högt. Justine hade varit förberedd på detta och plockat fram pappersnäsdukar. De satte sig till bords och hon väntade tålmodigt på att Angela skulle gråta färdigt. Så snart hon hade hämtat sig sade hon bara:
- Ja, det har börjat igen.
Sedan plockade hon fram sin mobiltelefon och visade Justine de meddelanden hon hade fått under dagen idag och det enstaka meddelandet hon fått för en vecka sen när hon och Veronica hade varit och fikat och bio. Justine suckade högt och kramade om henne. Hon serverade Angela te med honung i och lade en lugnande hand på hennes. När Angela lugnat ner sig ytterligare började Justine prata.
- Du måste anmäla honom Angie.
Angela spärrade upp ögonen och såg riktigt rädd ut, sedan kröp hon ihop. Knöt armarna om magen och böjde sig framåt. Kutade ut ryggen och tittade ner i bordet. Knappt hörbart viskade hon:
- Jag kan inte.
- Jag ser att du är rädd min vän, men vi finns här för dig och vi kommer inte att pressa dig. Du måste ta den tid du behöver, det här är något som du måste ta itu med, annars blir du aldrig fri, Justine talade lugnt, hon smekte Angela utmed ryggen hela tiden.
Snart kände hon hur Angela började slappna av, hur hon satte sig upp igen och händer och armar föll längs kroppen. Tårarna fortsatte att rinna sakta nerför hennes kinder. Tankarna cirkulerade i huvudet, minnen av den urinstinkande madrassen hon hade fått sova i så länge som hon kunde minnas och det oförutsägbara agerande. Hur han, pappan, hade blivit mer hemsk när mamma dog. Ingen kunde förstå hur hon hade haft det hemma, bara den människa som upplevt samma sak som Angela. Justine väntade ut henne, såg på hennes ögon att Angela inte var redo att prata om det ännu. De satt under tystnad och tog ett par klunkar te, tystnaden gjorde att det ekade när de svalde, tyckte Angela. Hon tittade på Justine, på hennes blonda, axellånga, raka hår, hennes gröna ögon med den svarta ringen omkring. Hennes mjuka drag och snälla blick och undrade om Maja var medveten om vilken underbar mamma hon hade och hur bra hon hade det här. Justine mötte hennes blick och höll den stadigt kvar. Hennes ögon ställde de frågor hon inte yttrade högt: Hur illa däran är du? Vad har han gjort och varför är du så rädd för honom? Var skulle Angela börja för att besvara hennes frågor? Från början… ja det kanske är en bra idé…
Angela reste sig upp och gick mot dörren, Justine såg efter henne, men sade inget till henne. Justine gick till sitt rum och bakom böckerna grävde hon fram en stor, röd bok. Där fanns hennes barndom samlad. Nu skulle hon börja berätta sin historia och hon skulle berätta den för någon som kunde ta han om den. Justine var den mamma som hon hade saknat under sitt 16-åriga liv. Hon tog upp boken från golvet och tog med sig den tillbaka till köket.
- Jag har bott här i tre månader nu Justine och det tålamod du har haft med mig kan jag inte tacka dig för tillräckligt. Tack för att du lät mig vara och att du respekterade mig när jag inte ville prata. Nu är jag redo!
Angela öppnade pärmen till den röda boken och första sidan var täckt av blod. Där fanns något skrivet med barnsliga, spretiga bokstäver, ojämna i storleken, men budskapet var glasklart. Det var första gången Angela hade skrivit om pappan. Den människa som hade varit hennes idol och förändrades och blev hennes värsta mardröm ju äldre hon blev. Pappan, Didrik, som skulle vara världens bästa, som kunde komma med godis och fina klänningar och förbyttes när mörkret kom. Didrik som hade lärt henne att leva i ett hem med fördragna gardiner och släckta lampor för att inte ångesten inte skulle äta upp henne. Ångesten, ett spöke som bodde utanför deras hem och skulle kunna söka sig in genom fönster och öppna utrymmen, trodde hon då. Nu vet hon att ångesten var ett substitut för ett annat ord: Beroende! Didriks beroende av alkoholen och vad som hände när han inte fick i sig det han skulle ha. Nu hade alkoholen tagit plats i baksätet eftersom hans beroende och mani innebar att han skulle ha tillbaka Angela, kosta vad det kosta vill.
Justine började läsa den lilla texten som fanns i den röda boken. Hon tittade upp efter en stund med tårar i ögonen.
- Angie, jag har lite bakgrundsinformation om dig. Vi hade inte kunnat ta emot dig annars, om vi inte hade vetat var du kom ifrån och varför du var tvungen at flyttas från ditt hem in till oss, började Justine.
- Jag vet det, jag har fått uppläst för mig den informationen som ni har fått. Maria på socialtjänsten läst upp den för mig och jag hade inte velat att ni fick veta mer eller mindre om mig, avbröt Angela.
Angela mindes den dagen när hon kom till skolan och skolsköterskan, Anna, kom in i klassrummet och hämtade henne för en hälsoundersökning. Hon hade inte velat gå, men motsatte sig inte utan gick med. När de kommit ner till Annas mottagning hämtade hon fika till Angela och sig själv och pratade sedan länge med Angela om skolan, killar och kompisar. När hon hade börjat slappna av en aning bad skolsköterskan om att få undersöka hennes rygg och även väga henne. Angela sade okej, fast hon kände sig inte alls bekväm i den situationen. När hon hade fått av sig kläderna ställde sig skolsköterskan bakom henne, hon kände på ryggraden och efter en stund kände hon mellan skulderbladen och där fick Angela oerhört ont. När hon vände sig om sade skolsköterskan:
- Där har du ett jätte stort blåmärke, var kommer det ifrån?
- Jag har ramlat i trappan, ljög Angela vant.
Skolsköterskan mötte hennes blick och ilskan blixtrade till i hennes ögon. Hon hade avslöjat hennes lögn och ilskan som skolsköterskan utstrålade var inte riktad mot Angela, utan mot den människan som hade åsamkat henne den. Angelas handleder var nu blottade för Anna, hon lyfte upp hennes hand och tittade.
- Har du gjort detta Angela? frågade Anna med darrig röst.
- Ja, viskade hon.
- Varför? Vad har fått dig att göra detta?
- Snarare vem… Didrik, sade hon med klarare röst.
- Din pappa?
- Han är inte min pappa, han är pappan, Didrik, svarade hon Anna och vände sig om.
Angela plockade upp sina kläder och började ta på sig. Hon väntade på frågor från Anna, men det kom inga. Anna lät henne klä på sig under tystnad, när Angela var klar satte hon sig på stolen, som hon suttit på för en stund sen, och tittade ner i sina händer. Vad som skulle hända nu, visste hon inte, men att bli fri från honom kunde hon inte hoppas på. Det var för bra för att vara sant.
- Angela, jag kommer att göra en anmälan till socialtjänsten, sedan kommer du att omhändertas omedelbart när de läser om din bakgrund och vad du har varit med om, Anna bröt tystnaden. Vi har vetat länge att något inte stämde, men vi visste inte riktigt hur vi skulle få dig att börja prata. Du vet hur du ska le med munnen och hur du ska sminka över dina blåmärken, men du lurar oss inte när du kommer till skolan smutsig och hungrig. Du är skygg, ensam hela tiden och rör man dig hoppar du till av rädsla.
- Gör jag? Ja, det gör jag nog. Jag är rädd för ångesten, svarade hon ynkligt och barnsligt.
Angela bad om att få gå iväg en stund och det fick hon. Hon gick ut över skolgården och bort till en busskur, där satt hon länge, till hon började frysa när januarifukten nådde hennes innersta. Hon huttrade av kyla, hon hade nog suttit där i en timma, och hon gick tillbaka till skolsköterskans expedition.
- Om det ska göras en anmälan måste ni ta mig därifrån meddetsamma, annars kommer han att döda mig, sade hon i dörren, vände om och gick.
Hon hämtade sina saker i skåpet och begav sig sedan hemåt. Där skulle laga hon middag till Didrik, det skulle hon göra varje dag, fram till den dagen hon blev fri. Sedan skulle hon gå och aldrig mer visa sig inför honom. Angela kände att hon inte kunde, vågade anmäla honom för misshandel, men hon visste att de skulle uppmuntra henne till det. Socialtjänsten! Hon skulle bli ett socialfall och hon hade inte ens bett om det. På hemvägen kom tårarna, hon snyftade högt. Lagom till hon kom hem till Didriks lägenhet, för hennes var den inte, torkade hon snor och tårar och gick in. Hon stålsatte sig och kramade om honom där han låg i vardagsrumssoffan.
- Hej pappa, har du fått i dig någon mat idag?
- Nej, vem skulle laga den åt mig tror du? muttrade han.
Angela kände hur han stank av sprit, andedräkten var unken av oborstade tänder, kroppen lämnade spår av svettlukt och hon fick hålla sig för att inte påpeka för honom hur ohygienisk han var. Bäst att inte väcka den björn som sover. Hon reste sig och gick in till köket, öppnade den smutsgula kylen och upptäckte att där fanns ägg, tomater och paprika. Hon rörde ihop äggen och hällde över dem i en stekpanna, när äggen nästan var klara lade hon hackade tomater och paprikabitar i. Sedan saltade hon och lade över allt på en tallrik. Hon gick tillbaka till vardagsrummet, där Didrik fortfarande låg i soffan, och gav honom tallriken med en gaffel och kniv. Öppnade en ny öl till honom och gick ut från vardagsrummet. Hon hörde hur han åt upp allt. Hon kände att det knöt sig i hennes egen mage av hunger, men hon fick inte i sig något av nervositet.
----
Boken ska heta ringen. Sista kapitlet är inte beartbetat...kom med gärna bra förslag hur jag kan göra om den eller om det saknas något i den så långt...
Lärare misshandlades...
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6843677.ab
Vi har skyldighet att ungripa när vi ser något som inte är tillåtet hända, men vad sker när vi själva råkar illa ut. Det borde visas lite mer förståelse för lärare i det här landet. Jag tycker att många bara ser alla "lov" vi har, men det arbete vi faktiskt lägger ner och sliter för, alla övetidstimmar vi gör och inte får något för. Sedan får vi klagomål på oss att vi inte gör vårt arbete! Kom hit, jag byter gärna i en vecka så får du känna på hur det är att vara lärare, du som tycker att vi har det sååååå bra. Sedan vill jag veta vad du verkligen tycker.
Det är ett underbart arbete jag har, men det är ett otacksamt arbete med. Alla förväntar sig att man ska göra mycket mer än undervisa. Det andra syns aldrig, dessutom lever vi ett ganska farligt liv med alla bråk och slagsmål vi måste förhindra. Därför säger jag att det är ett otacksamt arbete, men jag skulle aldrig byta det mot något annat yrke. Jag älskar att vara lärare, men jag skulle vilja att folk runtomkring skapade mer förståelse för det vi gör.
Det skrivs mycket om våra arbetstider och våra "lov" i tidningar, i olika insändare. Jag blir alltid lika upprörd.
Vi har skyldighet att ungripa när vi ser något som inte är tillåtet hända, men vad sker när vi själva råkar illa ut. Det borde visas lite mer förståelse för lärare i det här landet. Jag tycker att många bara ser alla "lov" vi har, men det arbete vi faktiskt lägger ner och sliter för, alla övetidstimmar vi gör och inte får något för. Sedan får vi klagomål på oss att vi inte gör vårt arbete! Kom hit, jag byter gärna i en vecka så får du känna på hur det är att vara lärare, du som tycker att vi har det sååååå bra. Sedan vill jag veta vad du verkligen tycker.
Det är ett underbart arbete jag har, men det är ett otacksamt arbete med. Alla förväntar sig att man ska göra mycket mer än undervisa. Det andra syns aldrig, dessutom lever vi ett ganska farligt liv med alla bråk och slagsmål vi måste förhindra. Därför säger jag att det är ett otacksamt arbete, men jag skulle aldrig byta det mot något annat yrke. Jag älskar att vara lärare, men jag skulle vilja att folk runtomkring skapade mer förståelse för det vi gör.
Det skrivs mycket om våra arbetstider och våra "lov" i tidningar, i olika insändare. Jag blir alltid lika upprörd.
torsdag 25 mars 2010
Precis slut!
Jag har precis slutat för dagen och ska skutta iväg till Rådhuscaféet och fika med mina tjejer. Vi ska träffas kl. 16.00, efter fikat ska jag traska över och köpa Björn Ranelids nya bok "Kniven i hjärtat", den låter så spännande, enligt recensionen. Läs själva:
"Pappan och sonen tar varandra i hand när de möts i besöksrummet. Utomstående skulle kunna tro att det är två främlingar som ser varandra för första gången. Det är en del av tragedin och den obotliga sorgen för dem båda. David har förberett sig på att inte börja gråta. Det är fjortonde gången under sammanlagt nästan nio år som sonen kommer till fängelset och det har skett i hemlighet och lönndom vid varje tillfälle.Jag är oerhört ledsen, säger David. Ingen kan vara mer olycklig över det som skett än jag, men det hjälper inte.Kasper sitter tyst och håller tänderna i överkäken mot underläppen. "
Kniven i hjärtat är en bok om liv och död, en bok på liv och död för huvudpersonerna. De är David, som mördat två människor och sitter i fängelse med en livstidsdom, och hans son Kasper, som börjar närma sig sin far efter många år av tystnad, skräck och misstro.Före katastrofen var David brobyggare, men med sina handlingar har han för alltid rivit broar mellan människorna. Under åren i fängelset har han börjat läsa och genom böckerna uppnått en sorts frihet. Nu vill han också skriva en bok för att förstå hur han kunnat skada sin familj så obotligt. Kasper tar kontakt med en författare som hjälper David att nalkas sanningen om sitt liv.
Björn Ranelid berättar om en tragedi och om vägen ut ur den. Hans språk är fullt av bilder som inte bara är oerhört vackra, utan också rymmer sanningar - dolda och dunkla eller strålande klara."
Från www.adlibris.se
När jag har kommit hem sen ska jag läsa och se på Vampire Diaries.
Det här låter som en tonårings dagbok...nu ger jag mig!
Kommer mer sen!
Tjenixen ;-)
"Pappan och sonen tar varandra i hand när de möts i besöksrummet. Utomstående skulle kunna tro att det är två främlingar som ser varandra för första gången. Det är en del av tragedin och den obotliga sorgen för dem båda. David har förberett sig på att inte börja gråta. Det är fjortonde gången under sammanlagt nästan nio år som sonen kommer till fängelset och det har skett i hemlighet och lönndom vid varje tillfälle.Jag är oerhört ledsen, säger David. Ingen kan vara mer olycklig över det som skett än jag, men det hjälper inte.Kasper sitter tyst och håller tänderna i överkäken mot underläppen. "
Kniven i hjärtat är en bok om liv och död, en bok på liv och död för huvudpersonerna. De är David, som mördat två människor och sitter i fängelse med en livstidsdom, och hans son Kasper, som börjar närma sig sin far efter många år av tystnad, skräck och misstro.Före katastrofen var David brobyggare, men med sina handlingar har han för alltid rivit broar mellan människorna. Under åren i fängelset har han börjat läsa och genom böckerna uppnått en sorts frihet. Nu vill han också skriva en bok för att förstå hur han kunnat skada sin familj så obotligt. Kasper tar kontakt med en författare som hjälper David att nalkas sanningen om sitt liv.
Björn Ranelid berättar om en tragedi och om vägen ut ur den. Hans språk är fullt av bilder som inte bara är oerhört vackra, utan också rymmer sanningar - dolda och dunkla eller strålande klara."
Från www.adlibris.se
När jag har kommit hem sen ska jag läsa och se på Vampire Diaries.
Det här låter som en tonårings dagbok...nu ger jag mig!
Kommer mer sen!
Tjenixen ;-)
onsdag 24 mars 2010
Text!
Låg
L.Winnerbäck
TV-n går på med ett jävla hallå. Nu flaxar gamarna omkring i våran eter.
Den ena är loj och den andra är skoj som kan undvika väsentligheter.
Är Du trendig och hipp, så har Du gjort Dig ett klipp.
Sen kan Du lira lite pop och hålla masken.
Är Du kvasi och blasé så kan Du flina och le
och sprida noja bland dom levande patrasken.
Samma innehållslösa våg. Samma giriga mygel och båg.
Så länge skiten har publik i sin popfabrik så är jag låg.
En lek med attribut; jag stänger av och går ut.
Åker till stan och slungas runt i korridorljus.
Jag är vilsen och skraj och kommer in på nåt partaj
lika mysigt som ett obemannat dårhus.
Här är kylan total, varje blick är så sval.
Säg, finns det värme här på denna glaciären?
Jag får nåt kryptiskt svar från en tjej som söker karl,
och som fingrar så nervöst i necessären.
Samma karga, isande våg. Samma desperata känslobåg.
Så länge dansen har en chans att bli en storfinans så är jag låg.
Skit! Skit! Vad är det för en jävla elit som florerar?
Drog! Drog! Ge mig nåt för jag är så låg så jag imploderar.
Men jag biter och ler, tar en ljummen öl och ser
samma torra skådespel som på min tv.
Fast jag försöker mig på att vara med och förstå
så är jag nå så jävla skitförbannat breve.
För jag är smuts och latrin uti trendhierarkin.
Det kan jag ta. Men alla dessa kalla blickar
är ju bara misär. Vem tjänar på det här,
säger jag och ser hur Mammon står och nickar.
Samma rädda-dig-själv-monolog. Samma "Älska på eget bevåg".
Så länge Mammon rycker fram med sitt partiprogram så är jag låg.
Det är tävling och betyg och massa mygel i smyg.
Och allt går runt på en dröm som är förljugen.
Med konstgjorda svar står veckopressen kvar
och lever gott på att vi ständigt tappar sugen.
Och tv-n går på med ett jävla hallå.
Men i helvete att nån är där för Din skull.
För varje gång Du tappar tron tjänar Stenbeck en miljon.
Hurra! Du vet väl om att Du är värdefull?!
Samma skitiga, sviniga våg. Samma utstuderade båg.
Så länge mygel är ett mått på vårat underskott så är jag låg.
Profit! Profit! Det finns en jävla massa skit som cirkulerar.
Låg! Låg! Det finns så mycket girigt båg så man kreverar.
Men jag kryper hem igen och drar ner min persienn.
Släcker ner och lägger svansen mellan bena.
Jag är en looser, i ett spel, som blivit låg och spelat fel,
och vänder hem både frusen och allena.
Och tv-n går på med ett jävla hallå.
Både i burken och i verkligheten.
Och med konstgjorda svar står veckopressen kvar
och sprider nojor över hela planeten.
Samma karga, isande våg. Samma giriga mygel och båg.
Så länge skiten har publik i sin popfabrik så är jag låg.
Så länge dansen har en chans att bli en storfinans så är jag låg.
Så länge mygel är ett mått på vårat underskott så är jag låg.
Så länge Mammon rycker fram med sitt partiprogram så är jag låg!
Mage?
Jag har ont i magen, kommer och går, känner mig lite halvkass, trött och eländig...vad är för fel på mig? Ska väl bli sjuk nu när jag få vara ledig i en hel vecka över påsk. Underbart att vara jsuk när man är ledig...eller inte :/ blääääää!
Jag drömde att jag hade en lama som husdjur och den spottade alla andra utom mig. Vad betyder det? Och en lama av alla djur? Varför inte en hund som skäller på alla andra än mig? Märkliga drömmar...och jag är lite märklig själv den sista tiden känner jag ;) Har satt en kollega på en tolkning av vad det drömmen betyder. Så här låter det så långt på Facebook:
Jag drömde att jag hade en lama som husdjur och den spottade alla andra utom mig. Vad betyder det? Och en lama av alla djur? Varför inte en hund som skäller på alla andra än mig? Märkliga drömmar...och jag är lite märklig själv den sista tiden känner jag ;) Har satt en kollega på en tolkning av vad det drömmen betyder. Så här låter det så långt på Facebook:
Rebeka Sallova så sjukt trött, vad är det med mig?!?! :/
tisdag 23 mars 2010
Ful värld
Ute är det grått, snön är borta, gruset ligger på asfalten, gråare än gråast, hundbajs som gömts i snön har kommit fram nu. Regn och blåst och ynka 2 plusgrader på morgon, men ljust är det och jag är lycklig. För att snöns försvinnande och allt som poppat fram här nu innebär att det snart blir. I Loooooooooooooooooooooooooooooooooooooooove!!!!!!
Fatemeh hade varit iväg och köpte små och stora apelsiner till oss på jobbet idag. Ullis tyckte att jag skulle ha de två största (hahaha), en stor och en liten åt jag och de var lika saftiga och goda. Dessa två omaka apelsinerna väntar på arbetsbordet att bli frukost och fika imorgon. Titta på dem: En liten, prickig och ful och en jätte stor och hel på utsidan, men insidan är likadan. Så nej, storleken har ingen betydelse (ahaha). Och det är insidan som räknar (ännu en klyscha som man har matats med...).
Helt utpumpad av allt skrivande som finns i min värld just nu! Ska nog gå och somna tidigt ikväll, imorgon är det en ny dag, men nya roligheter :)
Nattis fula världen, släpp in den vackra våren nu!
Fatemeh hade varit iväg och köpte små och stora apelsiner till oss på jobbet idag. Ullis tyckte att jag skulle ha de två största (hahaha), en stor och en liten åt jag och de var lika saftiga och goda. Dessa två omaka apelsinerna väntar på arbetsbordet att bli frukost och fika imorgon. Titta på dem: En liten, prickig och ful och en jätte stor och hel på utsidan, men insidan är likadan. Så nej, storleken har ingen betydelse (ahaha). Och det är insidan som räknar (ännu en klyscha som man har matats med...).
Helt utpumpad av allt skrivande som finns i min värld just nu! Ska nog gå och somna tidigt ikväll, imorgon är det en ny dag, men nya roligheter :)
Nattis fula världen, släpp in den vackra våren nu!
söndag 21 mars 2010
Söndag!
Har varit seg och mått dåligt hela dagen idag...usch!
Men tankarna har snurrat och jag har skrivit sju sidor på en bok och lagt ut det här, men mer lägger jag inte ut. Om ni väl läsa resten så kommer det en annons när boken är klar sen...jaghar bestämt mig för att försöka ge ut mina texter. Får börja med en, den jag skriver på nu och bara hoppas på att den blir antagen. Om du har sett något omreagerat på det får du gärna säga till...jag tar tacksamt emot all hjälp och alla förslag :)
Problem med rubrik, men det är ett senare projekt. Har börjat fundera på lay-out på framsidan redan...
Kan det här bli något verkligt så småningom???? Än så länge är det bara en dröm....
Men tankarna har snurrat och jag har skrivit sju sidor på en bok och lagt ut det här, men mer lägger jag inte ut. Om ni väl läsa resten så kommer det en annons när boken är klar sen...jaghar bestämt mig för att försöka ge ut mina texter. Får börja med en, den jag skriver på nu och bara hoppas på att den blir antagen. Om du har sett något omreagerat på det får du gärna säga till...jag tar tacksamt emot all hjälp och alla förslag :)
Problem med rubrik, men det är ett senare projekt. Har börjat fundera på lay-out på framsidan redan...
Kan det här bli något verkligt så småningom???? Än så länge är det bara en dröm....
Dagens skrivande...
- Tomas, namnet hade lämnat hennes läppar och hon vaknade ur sina oroliga drömmar.
Angela gick upp, det var ingen mening att somna om. Ute var det mörkt, men hon gick ändå upp och tände sänglampan, tassade över det kalla golvet och satte på vattenkokaren. Tomas hade varit hos henne igen och visat henne ringen.
- Den har köpt jag till bröllopsdagen hade han sagt i drömmen.
Angela hade tittat avundsjukt på ringen, men inte yttrat sig på ett bra tag. Sedan hade hon vänt Tomas ryggen och sprungit ut. Han hade kommit ikapp henne, men inte nått henne.
- Du kunde ha frågat mig först, var det enda hon hade fått ur sig innan hon vaknade av att hon viskade Tomas namn.
Hon satte sig vid det vita köksbordet med teglaset mellan sina händer och tittade ut genom fönstret. Ute var det öde, gatlyktorna kastade bilskuggor mot gatan, gatan var blöt efter nattens regn. Hösten hade kommit tidigt i år, men det hade gått förbi Angela. Dagarna flöt ihop för henne. Mellan arbete och hemgång var hon klar i huvudet, men så fort hon kom hem stängde hon av telefonen, drog för gardinerna i fönstret, släckte alla lampor och satt i TV-soffan. Orörlig av rädsla för vad som skulle drabba henne om hon visade sig.
Angela tog en klunk av det varma jordgubbstéet och såg upp mot klockan på väggen. Den visade 3.00, hon skulle vara på jobbet klockan 10.00 på förmiddagen. Hin drack upp sitt te och gick och lade sig igen. Ställde klockan på 9.00 och vände sig mot väggen och lät sömnen hämta henne. Det kändes som att hon precis hade somnat när det bultade på dörren. Angela satte sig yrvaken på sängkanten och lyssnade. Jo då, någon bultade argt på dörren. Hon slängde på sig morgonrocken, gick över golvet och mot villans ytterdörr.
Tankarna om Tomas ville inte släppa henne. Tänk om… men nej, det kunde inte vara han. Det var inte möjligt. Han var ju borta, död, hon hade sett bilbranden och hon hade varit med på begravningen. Tomas med sina blå ögon, blonda hår och härliga skratt var för evigt borta.
- Vem är det? frågade Angela mot dörren.
- Öppna! hörde hon och hon ryckte till.
Veronica, hon hade försvunnit med Tomas död. Hon hade ringt många gånger efter begravningen, men gett upp när Angela slutat ringa tillbaka. Efter tusentals sms och missade samtal hade Veronica slutat höra av sig. Angelas barndomsvän, hon som kände Angela inpå skelettet fram till Tomas död. Henne hade Angela stött bort för att hon inte kunde hantera smärtan och skulden.
Angela öppnade dörren och möttes av en snabb kram:
- Jag har sjukskrivit dig idag, duscha, klä på dig, vi åker om en halvrimma, de arga orden snubblade över varandra när de kom ut ur Veronicas mun.
- Vart är vi på väg? fråga Angela.
- Tyst nu och gör som jag säger.
Kapitel 2
Angela och Veronica gick armkrok uppför backen, gräset var fortfarande grön och löven på träden likaså. Det var deras första dag på gymnasiet och det var upprop, sedan skulle de skiljas åt. Angela hade hamnat på Naturvetenskapliga linjen på Västerhöjdsgymnasiet i Skövde och Veronica på Barn- och fritid linje på Kavelbrogymnasiet. De skulle ha gemensam frukost och upprop i aulan på Västerhöjd och sedan skulle flickornas skiljas åt och följa sina nya klasser. När de kom in i skolans mittengård såg de alla husen, det var stort, mycket större än den högstadieskola de gått i hittills, men det såg trevligt ut. Angela drog med Veronica in i A-huset, hon var angelägen om att vara punktlig och följa sina studier. De gick in i den stora aulan och satte sig nästan längst bak, längst ut ifall att de skulle behöva komma ut snabbt. Angela kände hur väggarna kröp inpå henne, hon avskydde sådana stora salar och hon tittade alltid efter nödutgångarna innan hon satte sig. Ifall att det börjar brinna, tänkte hon.
- Hej och välkomna till Västerhöjdsgymnasiet. Mitt namn är Johan och jag är en av fem rektorer här på skolan. Med oss idag har vi även Kavelbrogymnasiets elever och personal, han fortsatte att presentera den personal han hade med sig, men flickorna hade slutat lyssna.
Angela och Veronica såg sig om efter bekanta ansikten. De möttes av ett par gamla klasskamrater och nickade leende mot varandra. Angelas mobil lös upp mörkret i hennes öppna axelremsväska och hon tittade snabbt efter den, öppna inkorgen och läste. Obehaget spred sig i magen och hon lade ifrån sig mobiltelefonen och såg sig skrämt omkring. Ett par sekunder senare lös mobilen igen. Du hittar mig inte… hon försökte skaka av sig rädslan och fokusera på rektorerna som pratade där framme. En enda fråga cirkulerade runt i Angelas huvud: Vem kan det vara?
Under frukosten hann Angela och Veronica sammanstråla med sina gamla klasskamrater och strax efter skiljdes flickorna eftersom Veronica skulle följa undervisningen på andra sidan av Skövde.
- Vi rings vid tre sen, lovade Angela och pussade henne på kinden innan hon sprang ikapp sin egen klass.
Klassen bestod av 23 elever, mesta dels killar och de tjejer som var i klassrummet verkade redan känna varandra. De gick in i ett klassrum där bänkarna var på rad, de skulle sitta i grupper av åtta, åtta, sju vid bänkarna. Angela satte sig längst bak, närmast dörren, paniken kröp på när en man med lockigt, grått hår äntrade klassrummet.
- Hej på er, mitt namn är Bengt, först ska jag ropa upp er och sedan ska ni få era skåpsnycklar och scheman. Jag och Elisabet som följde er hit kommer att vara era klassföreståndare, sade han och satte sig till rätta vid katedern.
Tjejen som satt närmast Angela vände sig mot henne. Hon var brunhårig, lite rund i ansiktet och mycket söt:
- Hej, Jennifer heter jag, log hon.
- Hej, Angela, svarade Angela och log tillbaka.
- Han har nog ormar i håret, han bor ihop med dem istället för med en kvinna, Jennifer kvävde ett skratt.
Angela log och tittade på Bengt, hans lockiga hår var en stor röra, men han såg ut att trivas i den. Gömmor i det håret var nog ingen match. Plötsligt vände sig en kille om och log mot Angela och Jennifer, som om han hade hört dem. Han satt längst fram i mitten och så fort Angela besvarade hans leende vände han sig generat om.
- Idag ska vi också ta skolfoto, det gör vi efter lunch, meddelade Bengt.
Hela klassen protesterade, ingen var beredd på detta.
Flickorna ojade sig över att de inte hade sminkat sig och fixat håret och kläderna tillräckligt. Pojkarna över att de inte fastnade på kort. Angela såg ner på sina kläder och möttes av ett marinblått linne, med ljusblå kofta över, båda V-ringade, men de låg i lager, översta knappen på koftan var uppknäppt för att man skulle kunna se mer av linne och urringningen med. Grå byxor till det och svarta skor. Hennes hår i en kort page, lockarna borta och sminkningen diskret, mascara, svart penna och lite läppglans. Om man inte tittade nog kunde man tro att han var osminkad. De kilon hon hade gått ner var hon stolt över och hon visade upp sig mer än gärna, nöjd över hur hennes kropp hade utvecklats under sommaren. Jennifer grimaserade åt henne och Angela svarade:
- Du är jättefin! som om Jennifer hade velat höra det.
- Är det säkert?
- Ja, jättefin, upprepade hon leende.
Bengt började dela ut nycklar, han ropade upp dem en och en att komma fram till katedern och kvittera ut sin skåpsnyckel.
- Angela Clemens, sade han högt.
Angela hoppade upp och gick fram, böjde sig över för att underteckna sin kvittens och möttes av jubel från killarna. Antagligen hade de fått syn på Angelas urringning. Hon såg upp mot samma kille som vänt sig om för en stund sen, höll hans blick i tre sekunder och vände sig leende bort. Sedan rätade hon på sig, ordnade till sitt linne och gick till sin plats med nyckeln i handen. Strax därefter var det rast och alla tjejerna sprang in på toaletten för att göra sig vackra för skolfotot. Angela stod ensam vid sitt skåp, hon lade in sin grå axelremsväska i skåpet, låste och lutade sig mot det i väntan på att Jennifer skulle komma ut från toaletten så de kunde ta sällskap av varandra till fotograferingen. När det var dags för fotograferingen fick Angela ställa sig bredvid killen som hon hade flirtat med för en stund sen.
- Angela, du ser ju ut som en ängel, viskade han modigt. Jag heter Tomas.
- Tomas, ja, du ser ut som en Tomas, svarade hon tyst.
Tomas, med sin blå, stora ögon, fräkniga ansikte och blonda hår påminde henne om Pippi Långstrump. Buset i hans ögon fångade henne och hon tittade generat bort och ner på sina skor.
Efter fotograferingen var det lunch, Tomas gick iväg till sina killkompisar och Angela tog sällskap med Jennifer. Efter maten gick de och satte sig i skolcafeterian där de fick sällskap av några av de andra flickorna från klassen.
- Vill du ha? Det är Dumle, en flicka med råttfärgat hår och glasögon sträckte fram en påse godis mot Angela.
- Tack, hon tog emot en godis. Angela heter jag, vem är du?
- Jasmin, svarade flickan. Hon såg så tunn och barnslig ut.
Angela hann tänka flera tankar om hur flickan skulle vara klädd och sminkad för att synas mer. Hon var alldeles för alldaglig nu. När Angela tuggat i sig kolan var det dags att skynda sig till nästa lektion. Jasmin gick bredvid henne, pratande om skolans disko som skulle äga rum om två dagar och om att de skulle gå ihop. Jasmin såg Angela som en ny bästis efter en så kort stund, det förstod Angela, men det var omöjligt. Veronica skulle aldrig tillåta det, de två skulle vara för alltid.
- Hej på er! Jag heter Elisabet och jag är er lärare i svenska. Innan ni går hem idag har ni engelska och där ska ni ha prov för att hamna i rätt engelska grupp. Vi kommer att gruppera er i en långsam grupp, medel- och en avancerad grupp, som i trean kommer att åka till England och vara utbytesstudenter i två veckor.
Angela vaknade till. England, dit ville hon komma när hon blev stor och stanna där. Avancerad grupp here I come, tänkte hon och log inom sig. Hon såg sig omkring i klassrummet, där fanns nog bara ungdomar för den avancerade gruppen, alla såg så kloka och perfekta ut i fingerspetsarna. Angelas blick fastnade hos Tomas, han vände sig om precis då och mötte hennes blick. Hans blå ögon log mot henne, han såg hoppfull ut, tyckte Angela. Kanske drömda han också om den eventuella resan till England.
Svenska lektionen och provet gick snabbt, klockan blev 15.00 och Angela begav sig mot centrum. Hon tog upp mobilen för att ringa Veronica och be henne komma till Livets brunn, men stannade upp då hon såg att hon fått ännu ett sms. Hon läste sms:et och kände att knäna började darra. Angela skicka ett sms till Veronica att hon skulle gå hem för att hin var trött efter första skoldagen, sedan vände hon sig om och gick mot Billingen. Hon behövde en lång promenad för att smälta det hon precis läst i mobilen. Att hennes förflutna skulle komma ikapp henne hade hon inte räknat med riktigt.
Angela gick upp, det var ingen mening att somna om. Ute var det mörkt, men hon gick ändå upp och tände sänglampan, tassade över det kalla golvet och satte på vattenkokaren. Tomas hade varit hos henne igen och visat henne ringen.
- Den har köpt jag till bröllopsdagen hade han sagt i drömmen.
Angela hade tittat avundsjukt på ringen, men inte yttrat sig på ett bra tag. Sedan hade hon vänt Tomas ryggen och sprungit ut. Han hade kommit ikapp henne, men inte nått henne.
- Du kunde ha frågat mig först, var det enda hon hade fått ur sig innan hon vaknade av att hon viskade Tomas namn.
Hon satte sig vid det vita köksbordet med teglaset mellan sina händer och tittade ut genom fönstret. Ute var det öde, gatlyktorna kastade bilskuggor mot gatan, gatan var blöt efter nattens regn. Hösten hade kommit tidigt i år, men det hade gått förbi Angela. Dagarna flöt ihop för henne. Mellan arbete och hemgång var hon klar i huvudet, men så fort hon kom hem stängde hon av telefonen, drog för gardinerna i fönstret, släckte alla lampor och satt i TV-soffan. Orörlig av rädsla för vad som skulle drabba henne om hon visade sig.
Angela tog en klunk av det varma jordgubbstéet och såg upp mot klockan på väggen. Den visade 3.00, hon skulle vara på jobbet klockan 10.00 på förmiddagen. Hin drack upp sitt te och gick och lade sig igen. Ställde klockan på 9.00 och vände sig mot väggen och lät sömnen hämta henne. Det kändes som att hon precis hade somnat när det bultade på dörren. Angela satte sig yrvaken på sängkanten och lyssnade. Jo då, någon bultade argt på dörren. Hon slängde på sig morgonrocken, gick över golvet och mot villans ytterdörr.
Tankarna om Tomas ville inte släppa henne. Tänk om… men nej, det kunde inte vara han. Det var inte möjligt. Han var ju borta, död, hon hade sett bilbranden och hon hade varit med på begravningen. Tomas med sina blå ögon, blonda hår och härliga skratt var för evigt borta.
- Vem är det? frågade Angela mot dörren.
- Öppna! hörde hon och hon ryckte till.
Veronica, hon hade försvunnit med Tomas död. Hon hade ringt många gånger efter begravningen, men gett upp när Angela slutat ringa tillbaka. Efter tusentals sms och missade samtal hade Veronica slutat höra av sig. Angelas barndomsvän, hon som kände Angela inpå skelettet fram till Tomas död. Henne hade Angela stött bort för att hon inte kunde hantera smärtan och skulden.
Angela öppnade dörren och möttes av en snabb kram:
- Jag har sjukskrivit dig idag, duscha, klä på dig, vi åker om en halvrimma, de arga orden snubblade över varandra när de kom ut ur Veronicas mun.
- Vart är vi på väg? fråga Angela.
- Tyst nu och gör som jag säger.
Kapitel 2
Angela och Veronica gick armkrok uppför backen, gräset var fortfarande grön och löven på träden likaså. Det var deras första dag på gymnasiet och det var upprop, sedan skulle de skiljas åt. Angela hade hamnat på Naturvetenskapliga linjen på Västerhöjdsgymnasiet i Skövde och Veronica på Barn- och fritid linje på Kavelbrogymnasiet. De skulle ha gemensam frukost och upprop i aulan på Västerhöjd och sedan skulle flickornas skiljas åt och följa sina nya klasser. När de kom in i skolans mittengård såg de alla husen, det var stort, mycket större än den högstadieskola de gått i hittills, men det såg trevligt ut. Angela drog med Veronica in i A-huset, hon var angelägen om att vara punktlig och följa sina studier. De gick in i den stora aulan och satte sig nästan längst bak, längst ut ifall att de skulle behöva komma ut snabbt. Angela kände hur väggarna kröp inpå henne, hon avskydde sådana stora salar och hon tittade alltid efter nödutgångarna innan hon satte sig. Ifall att det börjar brinna, tänkte hon.
- Hej och välkomna till Västerhöjdsgymnasiet. Mitt namn är Johan och jag är en av fem rektorer här på skolan. Med oss idag har vi även Kavelbrogymnasiets elever och personal, han fortsatte att presentera den personal han hade med sig, men flickorna hade slutat lyssna.
Angela och Veronica såg sig om efter bekanta ansikten. De möttes av ett par gamla klasskamrater och nickade leende mot varandra. Angelas mobil lös upp mörkret i hennes öppna axelremsväska och hon tittade snabbt efter den, öppna inkorgen och läste. Obehaget spred sig i magen och hon lade ifrån sig mobiltelefonen och såg sig skrämt omkring. Ett par sekunder senare lös mobilen igen. Du hittar mig inte… hon försökte skaka av sig rädslan och fokusera på rektorerna som pratade där framme. En enda fråga cirkulerade runt i Angelas huvud: Vem kan det vara?
Under frukosten hann Angela och Veronica sammanstråla med sina gamla klasskamrater och strax efter skiljdes flickorna eftersom Veronica skulle följa undervisningen på andra sidan av Skövde.
- Vi rings vid tre sen, lovade Angela och pussade henne på kinden innan hon sprang ikapp sin egen klass.
Klassen bestod av 23 elever, mesta dels killar och de tjejer som var i klassrummet verkade redan känna varandra. De gick in i ett klassrum där bänkarna var på rad, de skulle sitta i grupper av åtta, åtta, sju vid bänkarna. Angela satte sig längst bak, närmast dörren, paniken kröp på när en man med lockigt, grått hår äntrade klassrummet.
- Hej på er, mitt namn är Bengt, först ska jag ropa upp er och sedan ska ni få era skåpsnycklar och scheman. Jag och Elisabet som följde er hit kommer att vara era klassföreståndare, sade han och satte sig till rätta vid katedern.
Tjejen som satt närmast Angela vände sig mot henne. Hon var brunhårig, lite rund i ansiktet och mycket söt:
- Hej, Jennifer heter jag, log hon.
- Hej, Angela, svarade Angela och log tillbaka.
- Han har nog ormar i håret, han bor ihop med dem istället för med en kvinna, Jennifer kvävde ett skratt.
Angela log och tittade på Bengt, hans lockiga hår var en stor röra, men han såg ut att trivas i den. Gömmor i det håret var nog ingen match. Plötsligt vände sig en kille om och log mot Angela och Jennifer, som om han hade hört dem. Han satt längst fram i mitten och så fort Angela besvarade hans leende vände han sig generat om.
- Idag ska vi också ta skolfoto, det gör vi efter lunch, meddelade Bengt.
Hela klassen protesterade, ingen var beredd på detta.
Flickorna ojade sig över att de inte hade sminkat sig och fixat håret och kläderna tillräckligt. Pojkarna över att de inte fastnade på kort. Angela såg ner på sina kläder och möttes av ett marinblått linne, med ljusblå kofta över, båda V-ringade, men de låg i lager, översta knappen på koftan var uppknäppt för att man skulle kunna se mer av linne och urringningen med. Grå byxor till det och svarta skor. Hennes hår i en kort page, lockarna borta och sminkningen diskret, mascara, svart penna och lite läppglans. Om man inte tittade nog kunde man tro att han var osminkad. De kilon hon hade gått ner var hon stolt över och hon visade upp sig mer än gärna, nöjd över hur hennes kropp hade utvecklats under sommaren. Jennifer grimaserade åt henne och Angela svarade:
- Du är jättefin! som om Jennifer hade velat höra det.
- Är det säkert?
- Ja, jättefin, upprepade hon leende.
Bengt började dela ut nycklar, han ropade upp dem en och en att komma fram till katedern och kvittera ut sin skåpsnyckel.
- Angela Clemens, sade han högt.
Angela hoppade upp och gick fram, böjde sig över för att underteckna sin kvittens och möttes av jubel från killarna. Antagligen hade de fått syn på Angelas urringning. Hon såg upp mot samma kille som vänt sig om för en stund sen, höll hans blick i tre sekunder och vände sig leende bort. Sedan rätade hon på sig, ordnade till sitt linne och gick till sin plats med nyckeln i handen. Strax därefter var det rast och alla tjejerna sprang in på toaletten för att göra sig vackra för skolfotot. Angela stod ensam vid sitt skåp, hon lade in sin grå axelremsväska i skåpet, låste och lutade sig mot det i väntan på att Jennifer skulle komma ut från toaletten så de kunde ta sällskap av varandra till fotograferingen. När det var dags för fotograferingen fick Angela ställa sig bredvid killen som hon hade flirtat med för en stund sen.
- Angela, du ser ju ut som en ängel, viskade han modigt. Jag heter Tomas.
- Tomas, ja, du ser ut som en Tomas, svarade hon tyst.
Tomas, med sin blå, stora ögon, fräkniga ansikte och blonda hår påminde henne om Pippi Långstrump. Buset i hans ögon fångade henne och hon tittade generat bort och ner på sina skor.
Efter fotograferingen var det lunch, Tomas gick iväg till sina killkompisar och Angela tog sällskap med Jennifer. Efter maten gick de och satte sig i skolcafeterian där de fick sällskap av några av de andra flickorna från klassen.
- Vill du ha? Det är Dumle, en flicka med råttfärgat hår och glasögon sträckte fram en påse godis mot Angela.
- Tack, hon tog emot en godis. Angela heter jag, vem är du?
- Jasmin, svarade flickan. Hon såg så tunn och barnslig ut.
Angela hann tänka flera tankar om hur flickan skulle vara klädd och sminkad för att synas mer. Hon var alldeles för alldaglig nu. När Angela tuggat i sig kolan var det dags att skynda sig till nästa lektion. Jasmin gick bredvid henne, pratande om skolans disko som skulle äga rum om två dagar och om att de skulle gå ihop. Jasmin såg Angela som en ny bästis efter en så kort stund, det förstod Angela, men det var omöjligt. Veronica skulle aldrig tillåta det, de två skulle vara för alltid.
- Hej på er! Jag heter Elisabet och jag är er lärare i svenska. Innan ni går hem idag har ni engelska och där ska ni ha prov för att hamna i rätt engelska grupp. Vi kommer att gruppera er i en långsam grupp, medel- och en avancerad grupp, som i trean kommer att åka till England och vara utbytesstudenter i två veckor.
Angela vaknade till. England, dit ville hon komma när hon blev stor och stanna där. Avancerad grupp here I come, tänkte hon och log inom sig. Hon såg sig omkring i klassrummet, där fanns nog bara ungdomar för den avancerade gruppen, alla såg så kloka och perfekta ut i fingerspetsarna. Angelas blick fastnade hos Tomas, han vände sig om precis då och mötte hennes blick. Hans blå ögon log mot henne, han såg hoppfull ut, tyckte Angela. Kanske drömda han också om den eventuella resan till England.
Svenska lektionen och provet gick snabbt, klockan blev 15.00 och Angela begav sig mot centrum. Hon tog upp mobilen för att ringa Veronica och be henne komma till Livets brunn, men stannade upp då hon såg att hon fått ännu ett sms. Hon läste sms:et och kände att knäna började darra. Angela skicka ett sms till Veronica att hon skulle gå hem för att hin var trött efter första skoldagen, sedan vände hon sig om och gick mot Billingen. Hon behövde en lång promenad för att smälta det hon precis läst i mobilen. Att hennes förflutna skulle komma ikapp henne hade hon inte räknat med riktigt.
Kapitel 1
Kapitel 1
Livet hade tagit en ny vändning. Angela skulle börja gymnasiet i en ny stad om en vecka och hon var nervös, men lycklig. Hon mötte sin spegelbild på väg till duschen, tittade in i sina egna bruna ögon, håret hade hon klippt och lockarna hade försvunnit i pagen hon hade klippt sig i. Hennes ögon lyste som stjärnor, leendet var brett, kinderna röda av kylan som mött henne i balkongen den här morgonen där hon suttit och druckit sitt morgonkaffe. Utifrån vardagsrummet strömmade musiken. Angela vred på varmvattnet, lät badrumsdörren stå öppen och klättrade över badkarskanten. En känsla av välbehag spred sig i kroppen och hon njöt en stund innan hon tvålade in sig, tvättade håret noga och klev ur duschen. Sprang bort till sitt sovrum och klädde på sig. Idag skulle Veronica komma och hämta henne. De skulle fika ihop och sedan gå på bio.
Dagens klädsel bestod av en brun, kort kjol och en matchande t-shirt. På framsidan stod det: Live with Love. Angela gillade den texten, den kännetecknade vad hon ville ha ut av livet för stunden. Hon tog med mini-ryggsäcken och gick mot ytterdörren, gled in i ett par öppna sandaler och sprang nerför trappan och ut ur lägenhetsbyggnaden. Hon hade inte brytt sig om att låsa, Maja, hennes storasyster, skulle komma tillbaka närsomhelst, hon var i närheten, hos sin kompis. Det plingade ljudet som kom från mobilen i ryggsäcken fick Angela att skynda på stegen, det var Veronica, som säkert redan var på plats. Att hon inte kunde hålla tiden någon gång. Hon ringde upp Veronica och fick svar efter första signalen:
- Ja, jag kommer, är där om tio, hon knäppte av samtalet och höll kvar telefonen i handen medan hon gick uppför backen.
Ljudet från mobilen fick Angela att sakta ner på farten och svarade:
- Angela!
- Hej, hon hörde Veronicas röst. Vad ville du förut?
- Jag svarade på ditt sms bara, svarade Angela skrattande.
- Men jag har inte sms: at dig.
Angela hade tagit för givet att det var Veronica, hon hade inte läsa meddelandet, utan bara ringt upp.
- Okej, förlåt, jag trodde att du messade eftersom jag var sen, men jag kommer, är på gång nu, sade Angela.
- Okej, ses då! Hej!
- Hej!
Hon tryckte av samtalen, tittade på sin telefon, en Ericsson, GH 337, tegelsten kallades den av tonåringarna på skolan. Hon tryckte på Läsa meddelande och såg att det var från ett okänt nummer. Jag ser dig! stod det, inget mer. Vem kunde det vara? Angela rös av obehag, men tänkte att det är säkert någon av skolkompisarna som skojade. Hon stängde ner inkorgen och snart var hon framme hos Veronica. Hon stod utanför och väntade redan.
- Hallå, hon gick fram och kramade om sin kompis.
- Hej, svarade Veronica.
Utan vidare prat fortsatte de sin promenad mot centrum, där de skulle va under dagen och kvällen. Sms: et som hade kommit glömde Angela bort…
Livet hade tagit en ny vändning. Angela skulle börja gymnasiet i en ny stad om en vecka och hon var nervös, men lycklig. Hon mötte sin spegelbild på väg till duschen, tittade in i sina egna bruna ögon, håret hade hon klippt och lockarna hade försvunnit i pagen hon hade klippt sig i. Hennes ögon lyste som stjärnor, leendet var brett, kinderna röda av kylan som mött henne i balkongen den här morgonen där hon suttit och druckit sitt morgonkaffe. Utifrån vardagsrummet strömmade musiken. Angela vred på varmvattnet, lät badrumsdörren stå öppen och klättrade över badkarskanten. En känsla av välbehag spred sig i kroppen och hon njöt en stund innan hon tvålade in sig, tvättade håret noga och klev ur duschen. Sprang bort till sitt sovrum och klädde på sig. Idag skulle Veronica komma och hämta henne. De skulle fika ihop och sedan gå på bio.
Dagens klädsel bestod av en brun, kort kjol och en matchande t-shirt. På framsidan stod det: Live with Love. Angela gillade den texten, den kännetecknade vad hon ville ha ut av livet för stunden. Hon tog med mini-ryggsäcken och gick mot ytterdörren, gled in i ett par öppna sandaler och sprang nerför trappan och ut ur lägenhetsbyggnaden. Hon hade inte brytt sig om att låsa, Maja, hennes storasyster, skulle komma tillbaka närsomhelst, hon var i närheten, hos sin kompis. Det plingade ljudet som kom från mobilen i ryggsäcken fick Angela att skynda på stegen, det var Veronica, som säkert redan var på plats. Att hon inte kunde hålla tiden någon gång. Hon ringde upp Veronica och fick svar efter första signalen:
- Ja, jag kommer, är där om tio, hon knäppte av samtalet och höll kvar telefonen i handen medan hon gick uppför backen.
Ljudet från mobilen fick Angela att sakta ner på farten och svarade:
- Angela!
- Hej, hon hörde Veronicas röst. Vad ville du förut?
- Jag svarade på ditt sms bara, svarade Angela skrattande.
- Men jag har inte sms: at dig.
Angela hade tagit för givet att det var Veronica, hon hade inte läsa meddelandet, utan bara ringt upp.
- Okej, förlåt, jag trodde att du messade eftersom jag var sen, men jag kommer, är på gång nu, sade Angela.
- Okej, ses då! Hej!
- Hej!
Hon tryckte av samtalen, tittade på sin telefon, en Ericsson, GH 337, tegelsten kallades den av tonåringarna på skolan. Hon tryckte på Läsa meddelande och såg att det var från ett okänt nummer. Jag ser dig! stod det, inget mer. Vem kunde det vara? Angela rös av obehag, men tänkte att det är säkert någon av skolkompisarna som skojade. Hon stängde ner inkorgen och snart var hon framme hos Veronica. Hon stod utanför och väntade redan.
- Hallå, hon gick fram och kramade om sin kompis.
- Hej, svarade Veronica.
Utan vidare prat fortsatte de sin promenad mot centrum, där de skulle va under dagen och kvällen. Sms: et som hade kommit glömde Angela bort…
lördag 20 mars 2010
Lördagkväll...
Axelväska från Skövde kommun fick jag för att jag ställde upp med program på länsstudiedagen. Ganska fin väska tycker jag :) Datorn fick följa med hem i den och lite arbete som skulle göras till måndag.
I sällskap av Körslaget på TV4 ikväll kände jag för att pyssla lite och ett nytt vykort blev det. Förutom det har jag skrivit början på en ny text. Lade upp den här tidigare ikväll. Kommentera gärna :) Blir du sugen på att läsa mer?
Tycker att det är tråkigt att jag inte har några som följer min blogg, jag vet ju att många läser...jag har 300 läsare, som läser tilloch från, men jag vill ju gärna se vilka som läser...Följ mig gärna :)
Nu blir det sänggående med bok! Förhoppningsvis släpper nackspärren under dagen imorgon.
Kommentera gärna! Fortsättningen kommer...
Angela vaknade med ett ryck. Hon satte sig upp i sängen och tittade över på höger sida av sängen. Där var det tomt. Det hade bara varit en dröm, fast det hade känts så verkligt. Tomas hade varit hos henne, hållit om henne och visat henne ringen. Nu var han borta. Det hade han varit ett tag. Sedan den dagen… hon slängde sig tillbaks mot kuddarna, lade sig på sidan och knep ihop ögonen för att inte gråta. Angela ville inte minnas den där dagen längre. Hon tittade på klockan och vände sig om mot väggen, blundade och väntade på att sömnen skulle komma och vagga henne i lugnet. Det var bara då hon inte mindes den där hemska dagen, om hon inte drömde om det förstås. Som hon hade gjort för en stund sen.
Lugnet och sömnen kom inte, istället började Angela vrida och vända sig oroligt i sängen. Ännu en gång tittade hon på klockan, ingen idé att somna om nu. Hon skulle vara på arbetet om två timmar. Hon steg upp och gick till badrummet för att badda ansiktet med kallt vatten. Där fick hon syn på sitt ansikte. De små rynkorna var mer synliga morgnar då hon drömde mardrömmar, som hon gjort inatt. De mörka ringarna och svullnaden kring ögonen var mycket synliga. Det var en morgon som betydde sjukskrivning för många, men Angela bredde på foundation, puder och rouge, klistrade på ett leende och sprang till bussen. Idag skulle hon vara tidig på plats och väl förberedd. Alltid tillgjord glädje och perfektion ut i fingerspetsarna, alltid redo. Alltid på språng för att ingen skulle komma inför skalet på henne.
- Hej på er, vad roligt att se er efter helgen, Angela strålade mot sina elever.
Hon fick ett hej tillbaka, några fraser om helgen utbyttes och sedan satte eleverna igång med sina arbeten.
- Det strålar om dig, har det hänt något? frågade en av hennes manliga kollegor henne när han mötte henne i trappan på väg upp till arbetsrummet efter lektionen.
- Nej, jag är bara glad, måste ju stråla ikapp med solen, svarade hon snabbt och sedan sprang hon förbi.
Vad lättlurade människor var, bara det nedanför näsan var utsträckt från öra till öra trodde alla att hon var glad. Ledsamhet och plåga kunde sminkas över och ett leende som inte nådde ögonen såg ingen. Det var ju munnen som log och det var det viktiga. Angela satte sig tungt i arbetsstolen och slog på datorn. Läste igenom dagen emails och svarade snabbt på några. Bokade upp sig på nya uppdrag och möten och sedan tog hon sin apelsin och gick till fikarummet. Hon möttes av kollegor som pratade glatt om helgen och ville veta vad hon hade gjort. Hon svarade att hon hade varit bortrest hela helgen och att det hade varit underbart att vara borta. Sanningen var en annan, men alla ”oooaaadde” och sade att hon alltid hade mycket roligt för sig. Angela nickade stumt och leende, men tankarna förflyttade sig till den helgen som precis passerat. Hon hade suttit och gråtit, skrivit dagbok och inte ätit något på hela helgen, men det skulle hon aldrig kunna berätta inte för någon. Rasten tog slut och hon gick över skolgården. Dags för elevvårdskonferens, träning och möte med chefen innan dagen skulle ta slut. Angela klättrade i karriären, precis som hon alltid hade drömt om att hon skulle göra, men nu hade det inte någon betydelse. Den smärtan hon möttes av i ett tomt hus när hon kom hem varje kväll påminde om att det som hade betytt något i hennes liv var nu borta förevigt och hon bar skulden till det.
Kapitel 1
Livet hade tagit en ny vändning. Angela skulle börja gymnasiet i en ny stad om en vecka och hon var nervös, men lycklig.
Lugnet och sömnen kom inte, istället började Angela vrida och vända sig oroligt i sängen. Ännu en gång tittade hon på klockan, ingen idé att somna om nu. Hon skulle vara på arbetet om två timmar. Hon steg upp och gick till badrummet för att badda ansiktet med kallt vatten. Där fick hon syn på sitt ansikte. De små rynkorna var mer synliga morgnar då hon drömde mardrömmar, som hon gjort inatt. De mörka ringarna och svullnaden kring ögonen var mycket synliga. Det var en morgon som betydde sjukskrivning för många, men Angela bredde på foundation, puder och rouge, klistrade på ett leende och sprang till bussen. Idag skulle hon vara tidig på plats och väl förberedd. Alltid tillgjord glädje och perfektion ut i fingerspetsarna, alltid redo. Alltid på språng för att ingen skulle komma inför skalet på henne.
- Hej på er, vad roligt att se er efter helgen, Angela strålade mot sina elever.
Hon fick ett hej tillbaka, några fraser om helgen utbyttes och sedan satte eleverna igång med sina arbeten.
- Det strålar om dig, har det hänt något? frågade en av hennes manliga kollegor henne när han mötte henne i trappan på väg upp till arbetsrummet efter lektionen.
- Nej, jag är bara glad, måste ju stråla ikapp med solen, svarade hon snabbt och sedan sprang hon förbi.
Vad lättlurade människor var, bara det nedanför näsan var utsträckt från öra till öra trodde alla att hon var glad. Ledsamhet och plåga kunde sminkas över och ett leende som inte nådde ögonen såg ingen. Det var ju munnen som log och det var det viktiga. Angela satte sig tungt i arbetsstolen och slog på datorn. Läste igenom dagen emails och svarade snabbt på några. Bokade upp sig på nya uppdrag och möten och sedan tog hon sin apelsin och gick till fikarummet. Hon möttes av kollegor som pratade glatt om helgen och ville veta vad hon hade gjort. Hon svarade att hon hade varit bortrest hela helgen och att det hade varit underbart att vara borta. Sanningen var en annan, men alla ”oooaaadde” och sade att hon alltid hade mycket roligt för sig. Angela nickade stumt och leende, men tankarna förflyttade sig till den helgen som precis passerat. Hon hade suttit och gråtit, skrivit dagbok och inte ätit något på hela helgen, men det skulle hon aldrig kunna berätta inte för någon. Rasten tog slut och hon gick över skolgården. Dags för elevvårdskonferens, träning och möte med chefen innan dagen skulle ta slut. Angela klättrade i karriären, precis som hon alltid hade drömt om att hon skulle göra, men nu hade det inte någon betydelse. Den smärtan hon möttes av i ett tomt hus när hon kom hem varje kväll påminde om att det som hade betytt något i hennes liv var nu borta förevigt och hon bar skulden till det.
Kapitel 1
Livet hade tagit en ny vändning. Angela skulle börja gymnasiet i en ny stad om en vecka och hon var nervös, men lycklig.
fredag 19 mars 2010
Svart flicka / Vit flicka
Snedstrecket har tagits bort i den svenska översättningen av Oates bok, Black Girl/White Girl. En bok om Genna Meads som berättar sin historia, men även Minettes historia. En bok om Vietnamnkriget och dess efterföljder, om kommunismens utblomning i USA, om de svarta och om de vita. Om sanning och om lögn. En bok om rasism, men också om svek. Snedstrecket visar att Genna/Minette är kontraster till varandra, men de har också mycket gemensamt. Båda flickorna ser upp till sina fäder. Minette ser upp till sin far, pastor Swift och följer religionen och Jesus ord, så till grad att det framstår som sjukt. Genna, dotter till Advokat, som senare sätter sin egen far i fänglse, då hon blir univeristetslärare i historia. En välskriven bok, som pendlar mellan skoltiden, barndomen (Gennas) och det som hände sedan.
Oates är ojämn i sitt språk och hon pendlar mellan händelserna väldigt snabbt. Stundtals är språket vackert och poetiskt för att i nästa stund bli väldigt platt och barnsligt. Hon är förutsägbar och det gör hennes verk så bra som de är. Förvånansvärt är att hon ännu inte är nobelpristagare.
Oates är ojämn i sitt språk och hon pendlar mellan händelserna väldigt snabbt. Stundtals är språket vackert och poetiskt för att i nästa stund bli väldigt platt och barnsligt. Hon är förutsägbar och det gör hennes verk så bra som de är. Förvånansvärt är att hon ännu inte är nobelpristagare.
torsdag 18 mars 2010
Ego
När vi hade innebandyturnering för ett par veckor sedan i skolan tog en av mina elever en bild på mig. Tyckte att han gjorde ett bra jobb!
Har sökt en kurs i svenska på högskolan i Skövde till hösten. Hoppas att jag kommer in. Nu inväntar jag The Vampire Diaries.
Beställde en LCHF-bok idag från http://www.adlibirs.se/. Hur lättpåverkad är jag? Men allvarligt jag måste skärpa mig med mitt ätande. Alldeles för slarvig! Detsyns påvikten :/
Soffläge nu!
Lugn!
Nu har jag lugnat ner mig. Funderade på fullt allvar att sjukanmäla mig idag, men nu känns det mycket bättre. Jag har både lett och skrattat så fullt så illa känns det inte just nu.
Igår letade jag skor, stövlar, men fann inga. Hittade jeans, men köpte inga. Fann pärletråd och köpte och foundation. Sen åkte jag hem! Där finns kärleken, mina underbara änglar. Vilken tur jag har :)
Idag blir en kort dag på jobbet, sedan ska jag träna. Och ikväll blir det vampyrer :D :D :D
Tjingeling!
onsdag 17 mars 2010
ARRRRRGGGGGHHHHHHH
O ilskan fortsätter...fick en riktig urladdning i eftermiddags. Känns skönt nu!
Idag har jag varit och tittat på konst av Lars Johansson på Konsthallen med Ivalsgruppen. Efter det fikade vi. Kändes riktigt bra!
Träffade en gammal gymnasiekompis med, av en slump. Det var lite kul! :)
Idag har jag varit och tittat på konst av Lars Johansson på Konsthallen med Ivalsgruppen. Efter det fikade vi. Kändes riktigt bra!
Träffade en gammal gymnasiekompis med, av en slump. Det var lite kul! :)
tisdag 16 mars 2010
Ilska, bebisbesök, sushi och skrivarkurs
Jag är så arg idag! Usch, jäkla dumma människor det finns i vår värld. Har skrivit en krönika om dig! Du som har gjort mig så arg idag! :C
Marita kom med lilla Elin och vi "oooaaaa":de allihop...och sedan gick vi på lunch. Sushi = kärlek!
På kvällen skrivkurs, fortsättning på krönika och jag skrev som en tok. Nu har det mesta runnit av mig. Nästa gång är det novell. Har redan mailat tre noveller till min kursledare...undrar om det var ok..:/
Nu sängen!
Marita kom med lilla Elin och vi "oooaaaa":de allihop...och sedan gick vi på lunch. Sushi = kärlek!
På kvällen skrivkurs, fortsättning på krönika och jag skrev som en tok. Nu har det mesta runnit av mig. Nästa gång är det novell. Har redan mailat tre noveller till min kursledare...undrar om det var ok..:/
Nu sängen!
Rättad krönika!
Har precis fått feedback från min kursledare och nu kommer den rättade krönikan:
-----
En tidig, mörk morgon
November! En tidig morgon, klockan är 7.15, ute blåser det. Regnet piskar kraftigt mot ansiktet. Jag står utanför bussen. Slutstation resecentrum Skövde! Där är jag nu och jag har bråttom, jag ska vara på jobbet om en kvart. 7.30!
Jag ser mig omkring, knappt några människor ute och jag tänker: "Jag fuskar idag." Stadsbussen går ju om fyra minuter, jag hinner aldrig genom resecentrum och ut till bussen. Snabbt kliver jag av plattformen och är ute på bussarnas revir. Precis när jag tar sats för att ta språnget över till andra sidan häcken där bussen när som helst kommer, kommer det en buss mot mig. Chauffören öppnar fönstret och ropar:
- Hallå! Där får du inte vara!
Jag känner att jag rodnar samtidigt som jag ilsknar till. Vem är han att läxa upp mig? Han är ju alltid sen när han kör mellan Mariestad och Skövde! En rad ovänliga tankar passerar genom huvudet, men jag biter ihop för att inte säga något. Istället fortsätter jag att springa och hinner ikapp fyrans buss ner till Kavelbro. Irritationen över busschaufförens uppläxning vill inte släppa. Den sprider sig ännu mer, medan bussen skumpar iväg till min destination.
Det här är samma busschaufför som aldrig är i tid, speciellt de tidigare morgnarna då jag alltid har bråttom till jobbet. Han har kört förbi oss resenärer en gång, men sedan tillbaka och hämtade upp oss. En annan gång vägrade han att plocka upp oss för att han var 15 minuter sen och han hann inte stanna, påstod han när ett par av oss konfronterade honom nästade gång han körde bussen. Mina tankar studsar som bollar i en tennismatch när jag tänker på alla fel han har gjort i sitt jobb.
När bussen når stationen jag ska gå av på, släpper jag busschauffören och ser mig omkring. Där finns flertalet av mina elever. Sista tanken som slår mig är, att busschauffören hade rätt när han läxade upp mig. Vad är jag för en förebild som beter mig som jag nyss hade gjort? Tänk om någon av mina elever hade sett mig skumpa över ett förbjudet område för att hinna i tid… Jag går av bussen med känslan av skam inpräntad i magen. Samtidigt slår tanken mig, att jag inte kan ändra andras fel och brister, men mina egna kan jag faktiskt göra något åt. Nu går jag till jobbet oavsett väder för att jag ska hinna i tid. Och så vitt jag vet är busschauffören, som skällde på mig, fortfarande sen när han kör bussen mellan Mariestad och Skövde. Det fick jag uppleva senast idag!
Rebeka Sallova
----
Har skrivit en till, men jag vet inte om jag kan med lägga ut den här...den är ganska utlämnande!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)