Ringen

Angela vaknade med ett ryck. Hon satte sig upp i sängen och tittade över på höger sida av sängen. Där var det tomt. Det hade bara varit en dröm, fast det hade känts så verkligt. Tomas hade varit hos henne, hållit om henne och visat henne ringen. Nu var han borta. Det hade han varit ett tag. Sedan den dagen… hon slängde sig tillbaks mot kuddarna när den eld som hade dödat honom började flamma innanför ögonlocken, lade sig på sidan och knep ihop ögonen för att inte gråta och för att tränga undan den syn hon precis fått. Angela ville inte minnas den där dagen längre. Hon tittade på klockan och vände sig om mot väggen, blundade och väntade på att lugnet skulle komma och vagga henne i sömn. Det var bara då hon inte mindes den där hemska dagen, om hon inte drömde om det förstås. Som hon hade gjort för en stund sen.
Lugnet och sömnen kom inte, istället började Angela vrida och vända sig oroligt i sängen. Ännu en gång tittade hon på klockan, ingen idé att somna om nu. Hon skulle vara på arbetet om två timmar. Hon steg upp och gick till badrummet för att badda ansiktet med kallt vatten. Där fick hon syn på sitt ansikte. De små rynkorna var mer synliga efter nätter som denna, då hon drömde mardrömmar. De mörka ringarna och svullnaden kring ögonen gjorde henne återigen påmind om sorgen och saknaden efter Tomas. Det var en morgon som betydde sjukskrivning för många, men Angela bredde på foundation, puder och rouge, klistrade på ett leende och sprang till bussen. Idag skulle hon vara tidig på plats och välförberedd. Alltid tillgjord glädje och perfektion ut i fingerspetsarna, alltid redo. Alltid på språng för att ingen skulle komma innanför skalet på henne.

- Hej på er, vad roligt att se er efter helgen, Angela strålade mot sina elever.

Hon fick ett hej tillbaka, några fraser om helgen utbyttes och sedan satte eleverna igång med sina arbeten.

- Det strålar om dig, har det hänt något? frågade en av hennes manliga kollegor henne när han mötte henne i trappan på väg upp till arbetsrummet efter lektionen.
- Nej, jag är bara glad, måste ju stråla ikapp med solen, svarade hon snabbt och sprang sedan förbi.

Vad lättlurade människor var, bara det nedanför näsan var utsträckt från öra till öra trodde alla att hon var glad. Ledsamhet och plåga kunde sminkas över och ett leende som inte nådde ögonen såg ingen. Det var ju munnen som log och det var det viktiga. Angela satte sig tungt i arbetsstolen och slog på datorn. Läste igenom dagens emails och besvarade de som krävde det. Bokade upp sig på nya uppdrag och möten och sedan tog hon sin apelsin och gick till fikarummet. Hon möttes av kollegor som pratade glatt om helgen och de ville veta vad hon hade gjort. Hon svarade att hon hade varit bortrest hela helgen och att det hade varit underbart att vara borta. Sanningen var en annan, men alla ”oooaaadde” och sade att hon alltid hade så mycket roligt för sig. Angela nickade stumt och leende, men tankarna förflyttade sig till den helgen som precis passerat. Hon hade suttit och gråtit, skrivit dagbok i ett mörkt hem med släckta lampor och fördragna gardiner. Hon kunde inte heller minnas att hon hade ätit något på hela helgen.

Rasten tog slut och hon gick över skolgården. Dags för elevvårdskonferens, träning och möte med chefen innan dagen skulle ta slut. Angela klättrade i karriären, precis som hon alltid hade drömt om att hon skulle göra, men nu hade det inte någon betydelse. Den smärtan hon möttes av i ett tomt hus när hon kom hem varje kväll påminde om att det som hade ha betytt något i hennes liv var nu förevigt borta och hon bar skulden till det.

---
Kapitel 1

Livet hade tagit en ny vändning. Angela skulle börja gymnasiet i en ny stad om en vecka. Hon var nervös, men lycklig. Hon mötte sin spegelbild på väg till duschen, tittade in i sina egna bruna ögon, håret hade hon klippt och lockarna hade försvunnit i pagen hon hade klippt sig i. Hennes ögon lyste som stjärnor, leendet var brett, kinderna röda av kylan som mött henne i balkongen den här morgonen där hon suttit och druckit sitt morgonte. Utifrån vardagsrummet strömmade musiken. Angela vred på varmvattnet, lät badrumsdörren stå öppen och klättrade över badkarskanten. En känsla av välbehag spred sig i kroppen och hon njöt en stund innan hon tvålade in sig, tvättade håret noga och klev ur duschen. Sprang bort till sitt sovrum och klädde på sig. Idag skulle hon och Veronica fika ihop och sedan gå på bio.
Dagens klädsel bestod av en brun, kort kjol och en matchande t-shirt. På framsidan stod det: Live with Love. Angela gillade den texten, den kännetecknade vad hon ville ha ut av livet för stunden. Hon tog med mini-ryggsäcken och gick mot ytterdörren, gled in i ett par öppna sandaler och sprang nerför trappan och ut ur lägenhetsbyggnaden. Hon brydde sig inte om att låsa, Maja, hennes storasyster, skulle komma tillbaka närsomhelst, hon var i närheten, hos en kompis. Det plingande ljudet som kom från mobilen i ryggsäcken fick Angela att skynda på stegen, det var Veronica, som säkert redan var på plats. Att Angela inte kunde hålla tiden någon gång. Hon ringde upp Veronica och fick svar efter första signalen:
- Ja, jag kommer, är där om tio minuter, hon knäppte av samtalet och höll kvar telefonen i handen medan hon gick nerför backen mot centrum i Skövde.
Ljudet från mobilen fick Angela att sakta ner på farten och svarade:
- Angela!
- Hej, hon hörde Veronicas röst. Vad ville du förut?
- Jag svarade på ditt sms bara, svarade Angela skrattande.
- Men jag har inte sms: at dig.
Angela hade tagit för givet att det var Veronica, hon hade inte läsa meddelandet, utan bara ringt upp.
- Okej, förlåt, jag trodde att du messade eftersom jag var sen, men jag kommer, är på gång nu, sade Angela.
- Okej, ses då! Hej!
- Hej!
Hon tryckte av samtalen, tittade på sin telefon, en Ericsson, GH 337, tegelsten kallades den av tonåringarna på Angelas nya skola. Själv var hon glad att hon hade den, den hade räddat livet på henne för bara några veckor sedan. Hon tryckte på Läsa meddelande och såg att det var från ett okänt nummer. Jag ser dig! stod det, inget mer. Vem kunde det vara? Angela rös av obehag, men tänkte att det är säkert någon av skolkompisarna som skojade med henne. Hon stängde ner inkorgen och snart var hon framme hos Veronica. Hon stod utanför Rådhuscaféet och väntade redan.
- Hallå, hon gick fram och kramade om sin kompis.
- Hej, svarade Veronica.
Utan vidare prat fortsatte steg de in för att fika. Sms: et som hade kommit glömde Angela bort…

---
- Tomas, namnet hade lämnat hennes läppar medan hon vaknade ur sina oroliga drömmar.
Angela gick upp, det var ingen mening att somna om. Ute var det mörkt, men hon gick ändå upp och tände sänglampan, tassade över det kalla golvet och satte på vattenkokaren. Tomas hade varit hos henne igen och visat henne ringen.
- Den har köpt jag till bröllopsdagen, hade han sagt i drömmen.
Angela hade tittat avundsjukt på ringen, men inte yttrat sig på ett bra tag. Sedan hade hon vänt Tomas ryggen och sprungit ut. Han hade kommit ikapp henne, men inte nått henne.
- Du kunde ha frågat mig först, var det enda hon hade fått ur sig innan hon vaknade av att hon viskade Tomas namn.
Hon satte sig vid det vita köksbordet med teglaset mellan sina händer och tittade ut genom fönstret. Ute var det öde, gatlyktorna kastade skuggor mot bilarma ute på gatan, gatan var blöt efter nattens regn. Hösten hade kommit tidigt i år, men det hade gått förbi Angela. Dagarna flöt ihop för henne. Mellan arbete och hemgång var hon klar i huvudet, men så fort hon kom hem stängde hon av telefonen, drog för gardinerna i vardagsrumsfönstret, släckte alla lampor och satt i TV-soffan. Orörlig av rädsla och ångest, som höll på att äta upp henne inifrån. Angela tog en klunk av det varma jordgubbstéet och såg upp mot klockan på väggen. Den visade 3.00, hon skulle vara på jobbet klockan 10.00 på förmiddagen. Hin drack upp sitt te och gick och lade sig igen. Ställde klockan på 9.00 och vände sig mot väggen och lät sömnen hämta henne.
Det kändes som att hon precis hade somnat när det bultade på dörren. Angela satte sig yrvaken på sängkanten och lyssnade. Jo då, någon bultade argt på dörren. Hon slängde på sig morgonrocken, gick över golvet och mot villans ytterdörr. Tankarna om Tomas ville inte släppa henne. Tänk om… men nej, det kunde inte vara han. Det var inte möjligt. Han var ju borta, död, hon hade sett bilbranden och hon hade varit med på begravningen. Tomas med sina blå ögon, blonda hår och härliga skratt var för evigt borta.
- Vem är det? frågade Angela mot dörren.
- Öppna! hörde hon och hon ryckte till.
Veronica! Hon hade försvunnit med Tomas död. Hon hade ringt många gånger efter begravningen, men gett upp när Angela slutat ringa tillbaka. Efter vad som kändes som tusentals sms och missade samtal hade Veronica slutat höra av sig. Angelas enda, riktiga vän, hon som kände Angela inpå skelettet fram till Tomas död. Henne hade Angela stött bort för att hon inte kunde hantera smärtan och skulden. Angela öppnade dörren efter mycket tvekan och möttes av en snabb kram:
- Jag har sjukskrivit dig idag. Duscha och klä på dig, vi åker om en halvrimma, de arga orden snubblade över varandra när de kom ut ur Veronicas mun.
- Vart är vi på väg? fråga Angela.
- Tyst nu och gör som jag säger.

---
Kapitel 2

Angela och Veronica gick armkrok uppför backen, gräset var fortfarande grön och löven på träden likaså. Det var deras första dag på gymnasiet och det var upprop, sedan skulle de skiljas åt. Angela hade hamnat på Naturvetenskapliga linjen på Västerhöjdsgymnasiet i Skövde och Veronica på Barn- och fritid linje på Kavelbrogymnasiet. De skulle ha gemensam frukost och upprop i aulan på Västerhöjd och sedan skulle flickornas skiljas åt och följa sina nya klasser. När de kom in i skolans mittengård såg de alla husen, det var stort, mycket större än den högstadieskola de gått i hittills, men det såg trevligt ut. Angela drog med Veronica in i A-huset, hon var angelägen om att vara punktlig och följa sina studier. De gick in i den stora aulan och satte sig nästan längst bak, längst ut ifall att de skulle behöva komma ut snabbt. Angela kände hur väggarna kröp inpå henne, hon avskydde sådana stora salar och hon tittade alltid efter nödutgångarna innan hon satte sig. Ifall att det börjar brinna, tänkte hon.
- Hej och välkomna till Västerhöjdsgymnasiet. Mitt namn är Johan och jag är en av fem rektorer här på skolan. Med oss idag har vi även Kavelbrogymnasiets elever och personal, han fortsatte att presentera den personal han hade med sig, men flickorna hade slutat lyssna.
Angela och Veronica såg sig om efter bekanta ansikten. De möttes av ett par gamla klasskamrater och nickade leende mot varandra. Angelas mobil lös upp mörkret i hennes öppna axelremsväska och hon tittade snabbt efter den, öppna inkorgen och läste. Obehaget spred sig i magen och hon lade ifrån sig mobiltelefonen och såg sig skrämt omkring. Ett par sekunder senare lös mobilen igen. Du hittar mig inte… hon försökte skaka av sig rädslan och fokusera på rektorerna som pratade där framme. En enda fråga cirkulerade runt i Angelas huvud: Vem kan det vara?
Under frukosten hann Angela och Veronica sammanstråla med sina gamla klasskamrater och strax efter skiljdes flickorna eftersom Veronica skulle följa undervisningen på andra sidan av Skövde.
- Vi rings vid tre sen, lovade Angela och pussade henne på kinden innan hon sprang ikapp sin egen klass.
Klassen bestod av 23 elever, mesta dels killar och de tjejer som var i klassrummet verkade redan känna varandra. De gick in i ett klassrum där bänkarna var på rad, de skulle sitta i grupper av åtta, åtta, sju vid bänkarna. Angela satte sig längst bak, närmast dörren, paniken kröp på när en man med lockigt, grått hår äntrade klassrummet.
- Hej på er, mitt namn är Bengt, först ska jag ropa upp er och sedan ska ni få era skåpsnycklar och scheman. Jag och Elisabet, som följde er hit, kommer att vara era klassföreståndare, sade han och satte sig till rätta vid katedern.
Tjejen som satt närmast Angela vände sig mot henne. Hon var brunhårig, lite rund i ansiktet och mycket söt:
- Hej, Jennifer heter jag, log hon.
- Hej, Angela, svarade Angela och log tillbaka.
- Han har nog ormar i håret, han bor ihop med dem istället för med en kvinna, Jennifer kvävde ett skratt.
Angela log och tittade på Bengt, hans lockiga hår var en stor röra, men han såg ut att trivas i det. Gömmor i det håret var nog ingen match. Plötsligt vände sig en kille om och log mot Angela och Jennifer, som om han hade hört dem. Han satt längst fram i mitten och så fort Angela besvarade hans leende vände han sig generat om.
- Idag ska vi också ta skolfoto, det gör vi efter lunch, meddelade Bengt.
Hela klassen protesterade, ingen var beredd på detta. Flickorna ojade sig över att de inte hade sminkat sig och fixat håret och kläderna tillräckligt. Pojkarna över att de inte fastnade på kort. Angela såg ner på sina kläder och möttes av ett marinblått linne, med ljusblå kofta över, båda V-ringade, men de låg i lager, översta knappen på koftan var uppknäppt för att man skulle kunna se mer av linne och urringningen med. Grå byxor till det och svarta skor. Hennes hår i en kort page, lockarna borta och sminkningen diskret, mascara, svart penna och lite läppglans. Om man inte tittade nog kunde man tro att hon var osminkad. De kilon hon hade gått ner var hon stolt över och hon visade upp sig mer än gärna, nöjd över hur hennes kropp hade utvecklats under sommaren. Jennifer grimaserade åt henne och Angela svarade:
- Du är jättefin! som om hon visste att Jennifer hade velat höra det.
- Är det säkert?
- Ja, jättefin, upprepade hon leende.
Bengt började dela ut nycklar, han ropade upp dem en och en att komma fram till katedern och kvittera ut sin skåpsnyckel.
- Angela Clemens, sade han högt.
Angela hoppade upp och gick fram, böjde sig över för att underteckna sin kvittens och möttes av jubel från killarna. Antagligen hade de fått syn på Angelas urringning. Hon såg upp mot samma kille som vänt sig om för en stund sen, höll hans blick i tre sekunder och vände sig leende bort. Sedan rätade hon på sig, ordnade till sitt linne och gick till sin plats med nyckeln i handen. Strax därefter var det rast och alla tjejerna sprang in på toaletten för att göra sig vackra för skolfotot. Angela stod ensam vid sitt skåp, hon lade in sin grå axelremsväska i skåpet, låste och lutade sig mot det i väntan på att Jennifer skulle komma ut från toaletten så de kunde ta sällskap av varandra till fotograferingen. När det var dags för fotograferingen fick Angela ställa sig bredvid killen som hon hade flirtat med för en stund sen.
- Angela, du ser ju ut som en ängel, viskade han modigt. Jag heter Tomas.
- Tomas, ja, du ser ut som en Tomas, svarade hon tyst.
Tomas, med sina blå, stora ögon, fräkniga ansikte och blonda hår påminde henne om Emil i Lönneberga. Buset i hans ögon fångade henne och hon tittade generat bort och ner på sina skor.
Efter fotograferingen var det lunch, Tomas gick iväg till sina killkompisar och Angela tog sällskap med Jennifer. Efter maten gick de och satte sig i skolcafeterian där de fick sällskap av några av de andra flickorna från klassen.
- Vill du ha? Det är Dumle, en flicka med råttfärgat hår och glasögon sträckte fram en påse godis mot Angela.
- Tack, hon tog emot en godis. Angela heter jag, vem är du?
- Jasmin, svarade flickan. Hon såg så tunn och barnslig ut.
Angela hann tänka flera tankar om hur flickan skulle vara klädd och sminkad för att synas mer. Hon var alldeles för alldaglig nu. När Angela tuggat i sig kolan var det dags att skynda sig till nästa lektion. Jasmin gick bredvid henne, pratande om skolans disko som skulle äga rum om två dagar och om att de skulle gå ihop. Jasmin såg Angela som en ny bästis efter en så kort stund, det förstod Angela, men det var omöjligt. Veronica skulle aldrig tillåta det, de två skulle vara för alltid.
- Hej på er! Jag heter Elisabet och jag är er lärare i svenska. Jag är även er klassföreståndare. Innan ni går hem idag har ni engelska och där ska ni ha prov för att hamna i rätt engelska grupp. Vi kommer att gruppera er i en långsam grupp, medel- och en avancerad grupp, som i trean kommer att åka till England och vara utbytesstudenter i två veckor.
Angela vaknade till. England, dit ville hon komma när hon blev stor och stanna där. Avancerad grupp here I come, tänkte hon och log inom sig. Hon såg sig omkring i klassrummet, där fanns nog bara ungdomar för den avancerade gruppen, alla såg så kloka och perfekta ut i fingerspetsarna. Angelas blick fastnade hos Tomas, han vände sig om precis då och mötte hennes blick. Hans blå ögon log mot henne, han såg hoppfull ut, tyckte Angela. Kanske drömda han också om den eventuella resan till England.
Svenska lektionen och provet gick snabbt, klockan blev 15.00 och Angela begav sig mot centrum. Hon tog upp mobilen för att ringa Veronica och be henne komma till Livets brunn, fontänen som fanns i centrum, men stannade upp då hon såg att hon fått ännu ett sms. Hon läste sms:et och kände att knäna började darra. Angela skicka ett sms till Veronica att hon skulle gå hem för att hon var trött efter första skoldagen, sedan vände hon sig om och gick mot Billingen. Hon behövde en lång promenad för att smälta det hon precis läst i mobilen. Att hennes förflutna skulle komma ikapp henne hade hon inte räknat med riktigt.

---

Kapitel 3

Efter en lång promenad kom Angela hem. Lägenheten hon bodde i var belägen mittemot Sveriges Radio Skaraborg. Västerhöjdsgymnasiet låt alldeles intill. Uppe på höjden fanns två likadana, bruna lägenhetsbyggnader, tre våningar höga. Hon var vid byggnaden som var belägen närmast Västerhöjdsgymnasiet och öppnade porten. Angela steg in och gick tre trappor upp och var nu utanför lägenhetsdörren som numer var hennes hem. Maja mötte henne i dörren.
- Hej, är allt bra? frågade hon.
Angela tvekade, visste inte vad hon skulle svara riktigt. Efter att hon fått av sig skorna gick hon mot sitt rum, fortfarande tyst. När hon kom fram till sovrumsdörren vände hos sig om mot Maja:
- Har Justine kommit hem?
- Nej, hon ringde och sade att hon skulle handla på vägen hem från jobbet.
Maja hade följt efter henne och stannade till mittemot Angela. Hon frågade om allt var bra igen.

- Ja då, trött bara. Jag måste få vila lite okej, svarade Angela och gick in i sitt rum.
Hon stängde noga om sig. Rummet hon befann sig i var vitt, väggarna pryddes av vita tapeter med matta strimmor av guld, golvet klätt i beige parkett. Mitt i rummet fanns Angelas säng, bäddad med vita sängkläder. Ovanför sängen och böljande omkring ner till golvet hängde en sänghimmel, också den vit. Angela ställde sig vid sängen och sig omkring i rummet. Vid sin högra sida fanns en gräddvit, låg bokhylla med några få böcker i. Ovanför den fanns två prydnadskuddar, lagom breda så att hon kunde sitta på dem när hon läste. Det gjorde hon ofta. Nere på golvet fanns runda, små mattor, som gick som en bana runt hela rummet. På en matta fanns en svart, tjock pläd. Pläden var det enda Angela hade tagit med sig när hon flyttade hit. Mitt emot Angela fanns ett fönster. En vit rullgardin är nerdragen och tvärsöver rummet, därifrån hon kommit in i rummet fanns ett skrivbord med tillhörande stol. Belysningen, som kom från en fönsterlampa och golvlampa bredvid bokhyllan, gav ett svagt gult sken. Det här rummet hade renoverats och möblerats efter Angelas eget tycke. Det här var hennes hem och hennes trygga hamn. Justine, Pierre och Maja hade blivit den familj hon alltid drömt om.

Angelas tankar bröts av en lätt knackning på dörren. Hon gick sakta bort och öppnade. Justine mötte henne med en tyst kram och tog med henne ut i köket. Där hade hon dukat fram te, frukt och nötter. Tänt ett par ljus och det enda ljud som hördes var vattnet som kokade i kökets ena vrå.

- Maja sade att du hade frågat efter mig, äntligen bröt Justine tystnaden.
De tårar som Angela hade tryckt ner och hållit borta hela eftermiddagen överväldigade henne och hon började snyfta högt. Justine hade varit förberedd på detta och plockat fram pappersnäsdukar. De satte sig till bords och hon väntade tålmodigt på att Angela skulle gråta färdigt. Så snart hon hade hämtat sig sade hon bara:
- Ja, det har börjat igen.
Sedan plockade hon fram sin mobiltelefon och visade Justine de meddelanden hon hade fått under dagen idag och det enstaka meddelandet hon fått för en vecka sen när hon och Veronica hade varit och fikat och bio. Justine suckade högt och kramade om henne. Hon serverade Angela te med honung i och lade en lugnande hand på hennes. När Angela lugnat ner sig ytterligare började Justine prata.
- Du måste anmäla honom Angie.
Angela spärrade upp ögonen och såg riktigt rädd ut, sedan kröp hon ihop. Knöt armarna om magen och böjde sig framåt. Kutade ut ryggen och tittade ner i bordet. Knappt hörbart viskade hon:
- Jag kan inte.
- Jag ser att du är rädd min vän, men vi finns här för dig och vi kommer inte att pressa dig. Du måste ta den tid du behöver, det här är något som du måste ta itu med, annars blir du aldrig fri, Justine talade lugnt, hon smekte Angela utmed ryggen hela tiden.
Snart kände hon hur Angela började slappna av, hur hon satte sig upp igen och händer och armar föll längs kroppen. Tårarna fortsatte att rinna sakta nerför hennes kinder. Tankarna cirkulerade i huvudet, minnen av den urinstinkande madrassen hon hade fått sova i så länge som hon kunde minnas och det oförutsägbara agerande. Hur han, pappan, hade blivit mer hemsk när mamma dog. Ingen kunde förstå hur hon hade haft det hemma, bara den människa som upplevt samma sak som Angela. Justine väntade ut henne, såg på hennes ögon att Angela inte var redo att prata om det ännu. De satt under tystnad och tog ett par klunkar te, tystnaden gjorde att det ekade när de svalde, tyckte Angela. Hon tittade på Justine, på hennes blonda, axellånga, raka hår, hennes gröna ögon med den svarta ringen omkring. Hennes mjuka drag och snälla blick och undrade om Maja var medveten om vilken underbar mamma hon hade och hur bra hon hade det här. Justine mötte hennes blick och höll den stadigt kvar. Hennes ögon ställde de frågor hon inte yttrade högt: Hur illa däran är du? Vad har han gjort och varför är du så rädd för honom? Var skulle Angela börja för att besvara hennes frågor? Från början… ja det kanske är en bra idé…

Angela reste sig upp och gick mot dörren, Justine såg efter henne, men sade inget till henne. Justine gick till sitt rum och bakom böckerna grävde hon fram en stor, röd bok. Där fanns hennes barndom samlad. Nu skulle hon börja berätta sin historia och hon skulle berätta den för någon som kunde ta han om den. Justine var den mamma som hon hade saknat under sitt 16-åriga liv. Hon tog upp boken från golvet och tog med sig den tillbaka till köket.

- Jag har bott här i tre månader nu Justine och det tålamod du har haft med mig kan jag inte tacka dig för tillräckligt. Tack för att du lät mig vara och att du respekterade mig när jag inte ville prata. Nu är jag redo!
Angela öppnade pärmen till den röda boken och första sidan var täckt av blod. Där fanns något skrivet med barnsliga, spretiga bokstäver, ojämna i storleken, men budskapet var glasklart. Det var första gången Angela hade skrivit om pappan. Den människa som hade varit hennes idol och förändrades och blev hennes värsta mardröm ju äldre hon blev. Pappan, Didrik, som skulle vara världens bästa, som kunde komma med godis och fina klänningar och förbyttes när mörkret kom. Didrik som hade lärt henne att leva i ett hem med fördragna gardiner och släckta lampor för att inte ångesten inte skulle äta upp henne. Ångesten, ett spöke som bodde utanför deras hem och skulle kunna söka sig in genom fönster och öppna utrymmen, trodde hon då. Nu vet hon att ångesten var ett substitut för ett annat ord: Beroende! Didriks beroende av alkoholen och vad som hände när han inte fick i sig det han skulle ha. Nu hade alkoholen tagit plats i baksätet eftersom hans beroende och mani innebar att han skulle ha tillbaka Angela, kosta vad det kosta vill.
Justine började läsa den lilla texten som fanns i den röda boken. Hon tittade upp efter en stund med tårar i ögonen.
- Angie, jag har lite bakgrundsinformation om dig. Vi hade inte kunnat ta emot dig annars, om vi inte hade vetat var du kom ifrån och varför du var tvungen at flyttas från ditt hem in till oss, började Justine.
- Jag vet det, jag har fått uppläst för mig den informationen som ni har fått. Maria på socialtjänsten läst upp den för mig och jag hade inte velat att ni fick veta mer eller mindre om mig, avbröt Angela.
Angela mindes den dagen när hon kom till skolan och skolsköterskan, Anna, kom in i klassrummet och hämtade henne för en hälsoundersökning. Hon hade inte velat gå, men motsatte sig inte utan gick med. När de kommit ner till Annas mottagning hämtade hon fika till Angela och sig själv och pratade sedan länge med Angela om skolan, killar och kompisar. När hon hade börjat slappna av en aning bad skolsköterskan om att få undersöka hennes rygg och även väga henne. Angela sade okej, fast hon kände sig inte alls bekväm i den situationen. När hon hade fått av sig kläderna ställde sig skolsköterskan bakom henne, hon kände på ryggraden och efter en stund kände hon mellan skulderbladen och där fick Angela oerhört ont. När hon vände sig om sade skolsköterskan:
- Där har du ett jätte stort blåmärke, var kommer det ifrån?
- Jag har ramlat i trappan, ljög Angela vant.
Skolsköterskan mötte hennes blick och ilskan blixtrade till i hennes ögon. Hon hade avslöjat hennes lögn och ilskan som skolsköterskan utstrålade var inte riktad mot Angela, utan mot den människan som hade åsamkat henne den. Angelas handleder var nu blottade för Anna, hon lyfte upp hennes hand och tittade.

- Har du gjort detta Angela? frågade Anna med darrig röst.
- Ja, viskade hon.
- Varför? Vad har fått dig att göra detta?
- Snarare vem… Didrik, sade hon med klarare röst.
- Din pappa?
- Han är inte min pappa, han är pappan, Didrik, svarade hon Anna och vände sig om.
Angela plockade upp sina kläder och började ta på sig. Hon väntade på frågor från Anna, men det kom inga. Anna lät henne klä på sig under tystnad, när Angela var klar satte hon sig på stolen, som hon suttit på för en stund sen, och tittade ner i sina händer. Vad som skulle hända nu, visste hon inte, men att bli fri från honom kunde hon inte hoppas på. Det var för bra för att vara sant.
- Angela, jag kommer att göra en anmälan till socialtjänsten, sedan kommer du att omhändertas omedelbart när de läser om din bakgrund och vad du har varit med om, Anna bröt tystnaden. Vi har vetat länge att något inte stämde, men vi visste inte riktigt hur vi skulle få dig att börja prata. Du vet hur du ska le med munnen och hur du ska sminka över dina blåmärken, men du lurar oss inte när du kommer till skolan smutsig och hungrig. Du är skygg, ensam hela tiden och rör man dig hoppar du till av rädsla.
- Gör jag? Ja, det gör jag nog. Jag är rädd för ångesten, svarade hon ynkligt och barnsligt.
Angela bad om att få gå iväg en stund och det fick hon. Hon gick ut över skolgården och bort till en busskur, där satt hon länge, till hon började frysa när januarifukten nådde hennes innersta. Hon huttrade av kyla, hon hade nog suttit där i en timma, och hon gick tillbaka till skolsköterskans expedition.
- Om det ska göras en anmälan måste ni ta mig därifrån meddetsamma, annars kommer han att döda mig, sade hon i dörren, vände om och gick.
Hon hämtade sina saker i skåpet och begav sig sedan hemåt. Där skulle laga hon middag till Didrik, det skulle hon göra varje dag, fram till den dagen hon blev fri. Sedan skulle hon gå och aldrig mer visa sig inför honom. Angela kände att hon inte kunde, vågade anmäla honom för misshandel, men hon visste att de skulle uppmuntra henne till det. Socialtjänsten! Hon skulle bli ett socialfall och hon hade inte ens bett om det. På hemvägen kom tårarna, hon snyftade högt. Lagom till hon kom hem till Didriks lägenhet, för hennes var den inte, torkade hon snor och tårar och gick in. Hon stålsatte sig och kramade om honom där han låg i vardagsrumssoffan.
- Hej pappa, har du fått i dig någon mat idag?
- Nej, vem skulle laga den åt mig tror du? muttrade han.
Angela kände hur han stank av sprit, andedräkten var unken av oborstade tänder, kroppen lämnade spår av svettlukt och hon fick hålla sig för att inte påpeka för honom hur ohygienisk han var. Bäst att inte väcka den björn som sover. Hon reste sig och gick in till köket, öppnade den smutsgula kylen och upptäckte att där fanns ägg, tomater och paprika. Hon rörde ihop äggen och hällde över dem i en stekpanna, när äggen nästan var klara lade hon hackade tomater och paprikabitar i. Sedan saltade hon och lade över allt på en tallrik. Hon gick tillbaka till vardagsrummet, där Didrik fortfarande låg i soffan, och gav honom tallriken med en gaffel och kniv. Öppnade en ny öl till honom och gick ut från vardagsrummet. Hon hörde hur han åt upp allt. Hon kände att det knöt sig i hennes egen mage av hunger, men hon fick inte i sig något av nervositet.

----

Boken ska heta ringen. Sista kapitlet är inte beartbetat...kom med gärna bra förslag hur jag kan göra om den eller om det saknas något i den så långt...