Måndag

Hur jag läser böcker och var jag läser dem?

Det här är något jag har tänkt mycket på den senaste tiden. Jag läser inte bokens baksida när jag köper boken, jag läser sällan en bok som jag inte har hört talas om i ett eller annat sammanhang. Kanske har jag läst en recension eller hört något roligt/intressant om författaren. Innan jag bestämmer mig för att köpa/låna/läsa boken gör alltid samma sak. Jag bläddrar till sista sidan av boken och läser den sista meningen. Om den fångar mig eller gör mig nyfiken fortsätter jag vidare. Jag tittar på bokens framsida och försöker se en koppling mellan bokens sista mening och framsidan. Bilden måste också överensstämma med titeln annars kan jag inte köpa boken. Titeln och bilden måste visa mig samma sak, vad boken handlar om för jag tror att om ord säger mycket så säger en bra bild mer ändå. Den (bilden) väcker mitt intresse! Jag läser baksidan av boken när jag har läst ut boken för att se om baksidan och innehållet stämmer bra överens med varandra. Anledningen till att jag inte läser baksidan först är att jag skapar mig en bild av boken innan jag har börjat läsa den och den är inte alltid vad jag inbillat mig. Den sista meningen i boken ger mig ingenting, men ändå rätt mycket. Hur gör du när du läser böcker?

Jag läser en bra bok var som helst, mest i min slitna, blåa soffa i mitt sovrum, men är det en bra bok följer den mig överallt. Under tiden jag lagar mat, kokar kaffe, i TV-soffan, på bussen när jag åker till och från jobbet, ner till lektionssalen och till och med på toaletten. En bra bok läser jag också i sängen, till sömnen sliter mig från den. Ibland läser jag under den korta promenaden till och från jobbet när jag ska ta bussen hem. Många stannar då och tycker att jag är konstig, men det tycker inte jag. Jag njuter ju bara av en bra bok… eller är jag en fara för övriga i trafiken?

Askungar av Kristina Ohlsson

Boken ”Askungar” börjar på en tågresa. En liten flicka, Lillian, blir kidnappad och sedan försöker poliserna Alex, Peder och Fredrika få tag på flickans far. De tror nämligen att det är hennes far är den skyldige till bortrövningen av flickan. Samtidigt får man träffa fler kvinnor och barn som far illa eller blir bortrövade.

Jag blev mest intresserad av Fredrika, den kvinnliga polisen, som till en början är stel och vantrivs med sitt arbete. Hon vill helt enkelt bli något annat än det hon är, men sedan växer hon som person och polis. Från att ha tyckt illa om henne kom jag att tycka om henne.

Jag tyckte om boken, för att den var så spännande. Jag vände blad efter blad med en klump i magen och stundtals mådde jag illa av alla välbeskrivna detaljer som Ohlsson har med: Jag såg personerna, miljön och händelserna klart och tydligt framför mig. Även om det var en otäck bok kunde jag inte släppa den till jag hade läst ut den. Läs den, om du är mamma och kvinna, men även om du är man som vårdar om kvinnan. Du kommer att bli illa berörd, men älska varje stavelse i boken. Ohlsson har gjort ett mycket bra arbete! Inte läst en sådan spännande bok sedan "Hypnotisören" av Kepler som jag läste under julen. Ändå skiljer de sig, även om de är spänningsromaner båda två.