Dagens skrivande...

- Tomas, namnet hade lämnat hennes läppar och hon vaknade ur sina oroliga drömmar.

Angela gick upp, det var ingen mening att somna om. Ute var det mörkt, men hon gick ändå upp och tände sänglampan, tassade över det kalla golvet och satte på vattenkokaren. Tomas hade varit hos henne igen och visat henne ringen.

- Den har köpt jag till bröllopsdagen hade han sagt i drömmen.

Angela hade tittat avundsjukt på ringen, men inte yttrat sig på ett bra tag. Sedan hade hon vänt Tomas ryggen och sprungit ut. Han hade kommit ikapp henne, men inte nått henne.

- Du kunde ha frågat mig först, var det enda hon hade fått ur sig innan hon vaknade av att hon viskade Tomas namn.

Hon satte sig vid det vita köksbordet med teglaset mellan sina händer och tittade ut genom fönstret. Ute var det öde, gatlyktorna kastade bilskuggor mot gatan, gatan var blöt efter nattens regn. Hösten hade kommit tidigt i år, men det hade gått förbi Angela. Dagarna flöt ihop för henne. Mellan arbete och hemgång var hon klar i huvudet, men så fort hon kom hem stängde hon av telefonen, drog för gardinerna i fönstret, släckte alla lampor och satt i TV-soffan. Orörlig av rädsla för vad som skulle drabba henne om hon visade sig.

Angela tog en klunk av det varma jordgubbstéet och såg upp mot klockan på väggen. Den visade 3.00, hon skulle vara på jobbet klockan 10.00 på förmiddagen. Hin drack upp sitt te och gick och lade sig igen. Ställde klockan på 9.00 och vände sig mot väggen och lät sömnen hämta henne. Det kändes som att hon precis hade somnat när det bultade på dörren. Angela satte sig yrvaken på sängkanten och lyssnade. Jo då, någon bultade argt på dörren. Hon slängde på sig morgonrocken, gick över golvet och mot villans ytterdörr.

Tankarna om Tomas ville inte släppa henne. Tänk om… men nej, det kunde inte vara han. Det var inte möjligt. Han var ju borta, död, hon hade sett bilbranden och hon hade varit med på begravningen. Tomas med sina blå ögon, blonda hår och härliga skratt var för evigt borta.

- Vem är det? frågade Angela mot dörren.
- Öppna! hörde hon och hon ryckte till.

Veronica, hon hade försvunnit med Tomas död. Hon hade ringt många gånger efter begravningen, men gett upp när Angela slutat ringa tillbaka. Efter tusentals sms och missade samtal hade Veronica slutat höra av sig. Angelas barndomsvän, hon som kände Angela inpå skelettet fram till Tomas död. Henne hade Angela stött bort för att hon inte kunde hantera smärtan och skulden.

Angela öppnade dörren och möttes av en snabb kram:

- Jag har sjukskrivit dig idag, duscha, klä på dig, vi åker om en halvrimma, de arga orden snubblade över varandra när de kom ut ur Veronicas mun.
- Vart är vi på väg? fråga Angela.
- Tyst nu och gör som jag säger.

Kapitel 2

Angela och Veronica gick armkrok uppför backen, gräset var fortfarande grön och löven på träden likaså. Det var deras första dag på gymnasiet och det var upprop, sedan skulle de skiljas åt. Angela hade hamnat på Naturvetenskapliga linjen på Västerhöjdsgymnasiet i Skövde och Veronica på Barn- och fritid linje på Kavelbrogymnasiet. De skulle ha gemensam frukost och upprop i aulan på Västerhöjd och sedan skulle flickornas skiljas åt och följa sina nya klasser. När de kom in i skolans mittengård såg de alla husen, det var stort, mycket större än den högstadieskola de gått i hittills, men det såg trevligt ut. Angela drog med Veronica in i A-huset, hon var angelägen om att vara punktlig och följa sina studier. De gick in i den stora aulan och satte sig nästan längst bak, längst ut ifall att de skulle behöva komma ut snabbt. Angela kände hur väggarna kröp inpå henne, hon avskydde sådana stora salar och hon tittade alltid efter nödutgångarna innan hon satte sig. Ifall att det börjar brinna, tänkte hon.

- Hej och välkomna till Västerhöjdsgymnasiet. Mitt namn är Johan och jag är en av fem rektorer här på skolan. Med oss idag har vi även Kavelbrogymnasiets elever och personal, han fortsatte att presentera den personal han hade med sig, men flickorna hade slutat lyssna.

Angela och Veronica såg sig om efter bekanta ansikten. De möttes av ett par gamla klasskamrater och nickade leende mot varandra. Angelas mobil lös upp mörkret i hennes öppna axelremsväska och hon tittade snabbt efter den, öppna inkorgen och läste. Obehaget spred sig i magen och hon lade ifrån sig mobiltelefonen och såg sig skrämt omkring. Ett par sekunder senare lös mobilen igen. Du hittar mig inte… hon försökte skaka av sig rädslan och fokusera på rektorerna som pratade där framme. En enda fråga cirkulerade runt i Angelas huvud: Vem kan det vara?

Under frukosten hann Angela och Veronica sammanstråla med sina gamla klasskamrater och strax efter skiljdes flickorna eftersom Veronica skulle följa undervisningen på andra sidan av Skövde.

- Vi rings vid tre sen, lovade Angela och pussade henne på kinden innan hon sprang ikapp sin egen klass.

Klassen bestod av 23 elever, mesta dels killar och de tjejer som var i klassrummet verkade redan känna varandra. De gick in i ett klassrum där bänkarna var på rad, de skulle sitta i grupper av åtta, åtta, sju vid bänkarna. Angela satte sig längst bak, närmast dörren, paniken kröp på när en man med lockigt, grått hår äntrade klassrummet.

- Hej på er, mitt namn är Bengt, först ska jag ropa upp er och sedan ska ni få era skåpsnycklar och scheman. Jag och Elisabet som följde er hit kommer att vara era klassföreståndare, sade han och satte sig till rätta vid katedern.

Tjejen som satt närmast Angela vände sig mot henne. Hon var brunhårig, lite rund i ansiktet och mycket söt:

- Hej, Jennifer heter jag, log hon.
- Hej, Angela, svarade Angela och log tillbaka.
- Han har nog ormar i håret, han bor ihop med dem istället för med en kvinna, Jennifer kvävde ett skratt.

Angela log och tittade på Bengt, hans lockiga hår var en stor röra, men han såg ut att trivas i den. Gömmor i det håret var nog ingen match. Plötsligt vände sig en kille om och log mot Angela och Jennifer, som om han hade hört dem. Han satt längst fram i mitten och så fort Angela besvarade hans leende vände han sig generat om.

- Idag ska vi också ta skolfoto, det gör vi efter lunch, meddelade Bengt.
Hela klassen protesterade, ingen var beredd på detta.

Flickorna ojade sig över att de inte hade sminkat sig och fixat håret och kläderna tillräckligt. Pojkarna över att de inte fastnade på kort. Angela såg ner på sina kläder och möttes av ett marinblått linne, med ljusblå kofta över, båda V-ringade, men de låg i lager, översta knappen på koftan var uppknäppt för att man skulle kunna se mer av linne och urringningen med. Grå byxor till det och svarta skor. Hennes hår i en kort page, lockarna borta och sminkningen diskret, mascara, svart penna och lite läppglans. Om man inte tittade nog kunde man tro att han var osminkad. De kilon hon hade gått ner var hon stolt över och hon visade upp sig mer än gärna, nöjd över hur hennes kropp hade utvecklats under sommaren. Jennifer grimaserade åt henne och Angela svarade:

- Du är jättefin! som om Jennifer hade velat höra det.
- Är det säkert?
- Ja, jättefin, upprepade hon leende.

Bengt började dela ut nycklar, han ropade upp dem en och en att komma fram till katedern och kvittera ut sin skåpsnyckel.

- Angela Clemens, sade han högt.

Angela hoppade upp och gick fram, böjde sig över för att underteckna sin kvittens och möttes av jubel från killarna. Antagligen hade de fått syn på Angelas urringning. Hon såg upp mot samma kille som vänt sig om för en stund sen, höll hans blick i tre sekunder och vände sig leende bort. Sedan rätade hon på sig, ordnade till sitt linne och gick till sin plats med nyckeln i handen. Strax därefter var det rast och alla tjejerna sprang in på toaletten för att göra sig vackra för skolfotot. Angela stod ensam vid sitt skåp, hon lade in sin grå axelremsväska i skåpet, låste och lutade sig mot det i väntan på att Jennifer skulle komma ut från toaletten så de kunde ta sällskap av varandra till fotograferingen. När det var dags för fotograferingen fick Angela ställa sig bredvid killen som hon hade flirtat med för en stund sen.

- Angela, du ser ju ut som en ängel, viskade han modigt. Jag heter Tomas.
- Tomas, ja, du ser ut som en Tomas, svarade hon tyst.
Tomas, med sin blå, stora ögon, fräkniga ansikte och blonda hår påminde henne om Pippi Långstrump. Buset i hans ögon fångade henne och hon tittade generat bort och ner på sina skor.

Efter fotograferingen var det lunch, Tomas gick iväg till sina killkompisar och Angela tog sällskap med Jennifer. Efter maten gick de och satte sig i skolcafeterian där de fick sällskap av några av de andra flickorna från klassen.

- Vill du ha? Det är Dumle, en flicka med råttfärgat hår och glasögon sträckte fram en påse godis mot Angela.
- Tack, hon tog emot en godis. Angela heter jag, vem är du?
- Jasmin, svarade flickan. Hon såg så tunn och barnslig ut.

Angela hann tänka flera tankar om hur flickan skulle vara klädd och sminkad för att synas mer. Hon var alldeles för alldaglig nu. När Angela tuggat i sig kolan var det dags att skynda sig till nästa lektion. Jasmin gick bredvid henne, pratande om skolans disko som skulle äga rum om två dagar och om att de skulle gå ihop. Jasmin såg Angela som en ny bästis efter en så kort stund, det förstod Angela, men det var omöjligt. Veronica skulle aldrig tillåta det, de två skulle vara för alltid.

- Hej på er! Jag heter Elisabet och jag är er lärare i svenska. Innan ni går hem idag har ni engelska och där ska ni ha prov för att hamna i rätt engelska grupp. Vi kommer att gruppera er i en långsam grupp, medel- och en avancerad grupp, som i trean kommer att åka till England och vara utbytesstudenter i två veckor.

Angela vaknade till. England, dit ville hon komma när hon blev stor och stanna där. Avancerad grupp here I come, tänkte hon och log inom sig. Hon såg sig omkring i klassrummet, där fanns nog bara ungdomar för den avancerade gruppen, alla såg så kloka och perfekta ut i fingerspetsarna. Angelas blick fastnade hos Tomas, han vände sig om precis då och mötte hennes blick. Hans blå ögon log mot henne, han såg hoppfull ut, tyckte Angela. Kanske drömda han också om den eventuella resan till England.

Svenska lektionen och provet gick snabbt, klockan blev 15.00 och Angela begav sig mot centrum. Hon tog upp mobilen för att ringa Veronica och be henne komma till Livets brunn, men stannade upp då hon såg att hon fått ännu ett sms. Hon läste sms:et och kände att knäna började darra. Angela skicka ett sms till Veronica att hon skulle gå hem för att hin var trött efter första skoldagen, sedan vände hon sig om och gick mot Billingen. Hon behövde en lång promenad för att smälta det hon precis läst i mobilen. Att hennes förflutna skulle komma ikapp henne hade hon inte räknat med riktigt.